Rolf Öhlén

Kortvasan 2010

26/2 2010
Jag vaknar av mig själv innan klocklarmet går igång.

Trött stapplar jag upp och ner för att äta frukost.

Det snöar.

Inte så kallt.

Jag klär på mig, sätter mig i bilen och kör in till Mora.

Vid Strandens skola har jag problem med att ta mig upp och ner från den container där jag ska lämna min packning.

Bussen som snart blir full. Jag tar av mig väst och overalljackan, mössa och handskar. De får göra sällskap med midjebältet på bagagehyllan. Då kommer jag på att jag har glömt min energidryck. Min Dr Pepper står kvar hemma! Jag hoppas att det ska finnas något att få tag på i Oxberg.

Så startar bussen. Vi färdas genom ett underskönt, trolskt landskap med enstaka hus inbäddade i tysta skogar draperade i vitt.

Väl framme vid startplatsen packar jag jacka och skidfodral i plastsäcken för överdragskläder. Fodralet gör en liten decimeter lång reva i säcken. Toabesök och sedan spatserar jag runt. Kön till startfållan växer. Jag hittar en sportdryck som får ersätta min kvarglömda energidryck.

Till slut öppnar den och många hugade skidåkare stormar in för att få en bra plats. Det gör inte jag. Jag vet var jag har min plats. Längst bak till höger. Jag hinner in och ta min plats innan första uppvärmningen börjar.

Jag ser ut att vara ganska ensam som kör hela passet. Å andra sidan är inte underlaget det bästa att köra uppvärmning på. Snön är lös så snart har jag sparkat upp en stor grop där jag står och viftar med armar och ben som en annan sprattelgubbe i mina taffliga försök att härma de rörelser som Mora gymnastikflickor gör där uppe på plattformen.

Ibland vrickar jag nästan foten i det lösa underlaget. Jag ser förmodligen mest ut som en skadskjuten kråka. En bra liknelse med tanke på att plattformarna påminner om jakttorn.

En man på väg ut från startfållan stannar framför mig med granskande blick och frågar; ”Är det du som är med på Youtube?” Jo, måste jag erkänna och detta finner han tydligen mycket uppfriskande att få träffa en ”mediakändis”. Han berättar det för dem som är på väg in att jag var med på Youtube. Ja ja. Så kan det vara.

Starten går. Jag masar mig över startlinjen. Där stannar jag och väntar i fem minuter. När jag väl börjar åka har publik och träningsåkare tagit sig ut i spåret.

En del åker i samma spår som jag – fast i motsatt åkriktning. Ett par som tydligen använt sig av samma taktik som mig skidar förbi. Spåret känns lite sladdrigt.

Efter första nerförsbacken glesas dock leden ut och snart är jag ensam i spåret. Det är bara skogen, snön och jag. Jag får syn på kön i uppförsbacken till Oxbergs kontroll men snart är kön väck. När jag skidar in mellan bodarna är det endast två åkare jag ser. De har stannat till för att få hjälp med fästvallan.

Snöfallet har avtagit. Lite bakhalt tyckte jag det var i början men det känns bättre nu. Skapligt glid men samtidigt känns det lite tungt. Jag hinner i kapp en och annan från första startgrupp medan jag glider igenom ett böljande landskap klätt i vitt med blånande berg. Här och där ligger grå, knuttimrade stugor inramade av snötyngda träd.

Rätt som det är släpper de snötyngda grenarna sin extra börda i ett moln som påminner om florsocker som strös över en gigantisk gräddbakelse. En barhuvad skidåkare råkar få ett sådant lass rätt över sig. Också jag åker in i ett och annat moln av snörök från en sådan bomblast.

Varför? Varför åker jag så långt för att åka tre mil på skidor? Det finns längre skidlopp på närmare håll. Visserligen. Men en skillnad är att under träningen är det en sensation om jag stöter på någon i skidspåren. Är det bara jag som är så galen?

Så kommer man till Mora. Bara i Kortvasan är det drygt 7 000 startande. I första startled är det fler skidåkare än vad jag ser på hela säsongen hemmavid. Skönt att se att det finns så många fler som är lika galna som jag.

Nu är det ett pärlband av skidåkare som snart kommer att sträcka sig från Oxberg till Mora, tre milt långt i detta skogslandskap, i ett par timmars tid. Det känns fantastiskt att få vara en del av denna skidfest.

Med så många åkare är det naturligtvis ofrånkomligt att det blir incidenter. Någon tränger sig förbi mig på höger sida fast jag ligger i spåret längst till höger. Vissa knuffas och trängs, ska förbi till varje pris.

Ibland är det tvärtom. I slutet av en nerförsbacke har en dam ställt sig tvärs över spåret där jag kommer åkande. Hon håller förmodligen på att vända för att hämta något som hon tappat. I sina försök att komma undan ramlar hon.

Utan att se mig om kliver jag rätt ut i angränsande spår. Jag tar mig förbi damen med smal marginal och passerar även en herre som står still i spåret längst till vänster. Jag kliver in i högerspåret igen och blir varse en man som med en ljudlig suck passerar mig.

Uppenbarligen har han legat tätt bakom och kanske nästan blivit tacklad av mig. Å andra sidan hade jag inte något större val. Att åka på en stillastående kropp längst ner i en backe hade förmodligen smällt mer än att tackla en åkare som håller ungefär samma fart som en själv.

Här och där vittnar avtryck i snön vid sidan av spåren att inte alla haft samma tur som jag.

En dam kör om mig till vänster. Jag börjar dubbelstaka. Får upp farten. Kommer i höjd med bakkanten på hennes skidor. Då tar sig damen orådet före att byta till det spår där jag befinner mig. Hon håller på att kliva på mina skidor så jag får bromsa för att inte köra på henne. Jag tappar fart och här är det en lätt uppförlutning så det går åt mycket energi att få upp farten igen.

Efter Hökberg börjar axlar och ben turas om att värka. Jag undrar om jag ska orka hela vägen. Jag passerar Eldris. Blåbärssoppa och bullar. Det är vad jag har druckit och ätit mest idag.

Jag ser inte så många låga startnummer nu. Jag befinner mig i klungor med startnummer mellan 1000-3000. Förstår inte att så många har så brått och sedan inte orka. Jag föredrar att försöka hålla en någorlunda jämn takt.

Det skulle kännas skämmigt att bli omåkt av startande i första grupp nu för i så fall har jag åkt om dem och då har jag slagit av på takten. Jag hinner inte mer än tänka tanken så blir jag omkörd av två låga startnummer.

Strax innan Mora möter jag en militärklädd man som kommer gående vid sidan av det spår jag befinner mig i. Jag försöker hålla ut så gott det går. Höger sida håller på att korsa den vänstra men jag klarar upp det.

Under vägen, in på Hemus och där framme ser jag kyrktornet. Jag passerar Prästholmen och campningplatsen där vi tältade för två år sedan på vår resa ner mot Skåne. Över ån, uppför backen och in på upploppet. Vilken känsla. Jag tar in allt. Målportalen. Åskådarna längs staketet.

Med jublande hjärta skidar jag in under portalen och möter fotografen med höjd vänsterarm och segervrål. 4 timmar, 12 minuter och elva sekunder. Inte det snabbaste jag åkt. Inte det långsammaste heller.

Med viss möda får jag av mig skidorna. När jag lyfter dem ser jag ett centimetertjockt snölager under fästzonen. Jaha. Jag vallade bort mig. Typiskt! Men i mål kom jag!

Efter dusch och massage vill magen ha mat. Mässtältet nästa! Trodde jag. 7000 kortvaseåkare möter 7000 tjejvaseåkare. Mässtältets restaurang är överfull. Går till Wasastugan. En lång kö. Gågatan då? Här hittar jag en restaurang där det finns plats.

Jag beställer en pizza. Jag väntar. Och väntar. Väntar. Till slut kommer den. Min beställning har fallit mellan stolarna. Efter maten går jag fram till hon som tog emot beställningen och säger ”Jag fick vänta en bra stund på min mat – men å andra sidan är det en av de godaste pizzor jag ätit” – och det är sant.

När jag går för att hämta min jacka hör jag hur denna upplysning förmedlas till den som bakat och även under ursäkter serverat mig maten och hur damen ifråga utbrister i ett glatt ”joppi”. Nöjd över att kunnat glädja en medmänniska går jag till min bil, far hem och gör kväller.

En lång, innehållsrik och skön dag går mot sitt slut. Jag somnar ovaggad.
2010-03-06 00:16.


Kommentarer till blogginlägget


Jag åkte tjejvasan, dagen efter och kænnerr igen din beskrivning med skillnaden att det snøat massor under natten och spåren var værdeløsa før oss som startade i sista startled. I backen upp mot Oxberg var det stællningskrig och mångas stavar gick av. Jag kænde mig fræsch i drygt två mil, men kroknade totalt nær vi kom in i Mora. Sista km tog mig 20 min att åka, kroppen værkte och jag tænkte att jag aldrig skulle gøra om detta æventyr, men en vecka senare, och ytterligare en mil på skidor tror jag att jag återkommer næsta år, kanske ses vi då/ Malin
2010-03-06



Grattis, du får såga vallateamet i nästa intervju.
2010-03-06



Grattis Rolf! och tack för att du vill dela med dig av din upplevelse :-)
2010-03-07



Kul läsning. Tydligen inte fritt från backproblem på Kortvasan heller.
2010-03-16



Tack för en fin berättelse.

Wasastugan har inte god mat, tycker jag. Vi har ätit på kinarestaurangen efter Tjejvasan och Hotell Mora (heter det så?) efter Halvvasan.
2010-03-21