Rolf Öhlén

Stjärnljus

Jag åker Orion till mötes.

Stjärnvalvets väldiga jägare hänger i söder strax ovanför de svarta bergskammarna som avtecknar sig mot horisonten.

Jag är trött. Klockan är strax efter 22:00. Jag somnade när jag skulle natta grabben. Frun väckte mig.

Jag gick ner och satte mig vid datorn. Drog mig för att gå ut. Kändes lite ruggigt. Till slut kom jag mig för.

Det är som jag befarat. Skidorna sjunker djupt ner i snön. Jag får snö nästan till knäna. Jag får dra skidorna fram och tillbaka, sparka dem uppåt tre gånger innan jag får loss dem. Tar ett steg framåt och samma visa igen.

Till slut, efter en svettig kamp har jag lyckats ta mig landsvägen. Jag korsar den. Stjärnkatarakten välver sig över mig men mina ögon är fastnaglade i snön.

Tack och lov har någon vänlig själ kört skoter i en sväng inte så långt bort. Kan jag bara ta mig till skoterspåret finns det nog möjlighet att ta sig till Arnes spår utan att behöva spåra hela vägen.

När jag nästan är framme hör jag plötsligt ritsch. Mellan de frusna vattenkristallerna ser jag hur ovandelen av min högra pjäxa obevekligt lossnar från sulan. Jaha. Det var den pjäxan. Den ser ut som en tandlös krokodilkäft.

Vad göra? Med tanke på att hälen också är trasig ser jag i andanom hur ovandelen släpper helt från sulan när jag är som längst från landsvägen och jag får pulsa i lössnön i bara strumplästen. Men jag åker vidare.

Som jag trodde. Ett par skoterspår ansluter. Ett av dem går åt rätt håll. Höger skida känns lite sladdrig så jag vågar inte åka brant utför så jag bromsar med stavarna när spåret blir lite rakt och brant. Jag vet att det måste bli en tvär sväng innan skogsbrynet och med en halvlös skida finns risken att jag skulle stå på öronen.

Till slut står jag vid Arnes spår. Ett svagt skimmer syns över trädtopparna i öster. Det är inte gryningen utan skenet från landsvägens gatlyktor. I nordost tycks moln stiga. Vet inte varför jag kommer att tänka på Mordor.

Jag vänder ryggen åt det jordbundna ljuset och åker mot stjärnnatten. Spåret svänger, jag befinner mig mellan himmel och jord, mellan elektriska lampor och tusentals solar med för oss främmande världar.

När jag svänger ner mot Harpsjön kommer jag in i dimman. Jag stannar för att lyssna efter ugglor. Inte ett ljud förutom mitt hjärta. Jag lyssnar på tystnaden i mörkret. Det känns skönt. Som en vän. Något knakar. Jag står stilla, spetsar öronen. Jag hör inget mer så jag åker vidare.

Jag kommer till ladorna. Där ser jag ”min” stjärna, strax till vänster om Orions vänstra fot. Den skiftar i grönt, rött, blått. Hur har den stjärnan kommit att bli min?

Jag har alltid älskat stjärnhimlen. Min tankar och drömmar har vandrat ut i ett oändligt universum. Jag kunde ta av mig min jacka, lägga den i snön och mig själv ovanpå och låta blicken söka sig ut bland alla dessa himlakroppar. I kväll skulle jag inte göra det. Risken är att jag skulle sjunka så djupt ner att jag inte skulle kunna ta mig upp.

Nåja, jag har alltid velat ligga så jag kan se ut genom fönstret på stjärnorna innan jag somnar. I mitt pojkrum på Turistvägen 22 i Järvsö – övre lägenheten, rummet med balkong – var det en stjärna, en enda som under en begränsad tid på året tittade in till mig. Det blev ”min” stjärna. Jag älskar Mats Paulssons ”Det strålat en stjärna på himlen i kväll, den stjärnan är min och den lyser så klar”. "En borde inte sova" är en annan favorit.

Träden står tysta, vaktande, delvis klädda i vitt.

Ett varv får räcka. Fast det är sista turen med de här pjäxorna. De är skattade åt förgängelsen. Jag kör ut på skoterspåret och genast börjar högerskidan fladdra igen. Men det går. Uppför är värst. Skidan strävar neråt, vobblar åt än det ena, än det andra hållet.

Jag följer skoterspåren tillbaka. Ett tåg dundrar fram genom natten. Ett persontåg. Undrar om någon passagerare ser ljuset från min pannlampa långt där nere på fältet? Jag strävar hemåt. Hittar utspåret.

Höger skida fastnar. Jag håller inte på att få loss den ur snömassan. Jag kör den bakåt. Fastnar med bakdelen. Får loss den. Försöker lyfta. Den hänger lös, slänger hit och dit, har ingen styrsel. Jag glider bakåt. Faller framåt. Kryper på skidorna sakta framåt. Kommer upp. Kan resa mig. Lyckas ta mig fram till landsvägen.

Jag åker på uppfarten in till huset. Jag ser upp mot stjärnhimlen en sista gång för ikväll. Med en lättnadens suck kommer jag hem. Tar av mig pjäxan. Skådar förödelsens styggelse. Fascinerande.

Framdelen har lossnat från sulan. Däremot är den bakre delen stadigt förankrad i sulan men har spruckit i skaftet. Jag kan nog använda pjäxan ett tag till trots allt. Smiley
2010-02-08 00:35.


Kommentarer till blogginlägget


Gammal utrustning är farligt. När min fru tog premiärtiden för i år, med utrustning som inte hade använts på 15 år, gick pjäxan av på mitten vid första frånskjutet. Ren tur att den inte höll till första nedförsbacken. :D
Både hon och jag skaffade ny utrustning för säkerhets skull.
2010-02-08



Fantasktiskt vad veckert du skriver. Så kan jag tänka ibalnd när man är ute en stjärnklar kväll och rör på sej men jag får aldrig ner det på pränt. Gillar också Orion. Skrattade gott åt Mordor, tänker också på olika Fantasylandskap ibland, känner "igen" sej.

Investera i ett par nya pjäxor nu!

Ha det gott!
Singing Lady
2010-02-09



Ska naturligtvis vara vackert, inte veckert. Fingrarna slant visst.
2010-02-09



Min man har just läst och blivit lyrisk över din "poesi". Både vackert och en gnutta humor samtidigt.
Underbart!
PS Han gillar 1917 års verson av Bibeln också, den gamla varianten med gammeldags ord.
2010-02-09