Rolf Öhlén

Kvällsskidtur i varglandets utpost

Små stjärnor kommer neddansande i mörkret. De bildar en värld av vitt som lägger sig över mina skidor. Jag får inte fast pjäxan i bindningen. Jag får frusta och pusta för att få ut snön som krupit in i själva låsanordningen.

Snön är djup. Skidorna skär ner under snön. Jag ser inte mycket av dem. Jag får pulsa, vada genom drivorna som tornar upp sig kring mina ben. När jag försöker ta mig upp på infarten åker skidorna bakåt och jag faller framåt. Med viss möda lyckas jag kämpa mig upp.

Jag korsar vägen, åker rakt ner mot skogskanten och följer den sedan västerut. Jag hittar de nästan helt utplånade resterna av mitt gamla spår. Där går det lite lättare men snart viker det spåret upp medan jag fortsätter rakt fram. Skidorna skär åter djupt ner i lössnön. Ibland korsar jag dem men det gör inte så mycket, de befinner sig på olika nivåer.

Intrycket jag har av att slänten upp mot vägen med lite fantasi kan vara fjällvidder förstärks denna afton av nyheten att tre renar kan ha blivit rivna av varg ca 2,5 mil härifrån i trakten av Aspeå. Denna bild förbleknar dock när natten lyses upp av ett kraftigt ljus från en passerande lastbil.

Jag har en plan. Det måste man ha. Vallen runt. Men den håller inte. En timme har jag anslagit till träning. Efter halva tiden har jag bara kommit ca ¼ del av den tänkta sträckan. Jag vänder om. Börjar snedda uppåt.

Benen börjar kännas som kokt spagetti. Undrar vad som är jobbigast; att åka nio mil skidor i maskinpreparerade spår eller 9 km i dylikt ospårat före?
Jag får stanna och vila. Snön dansar omkring mig i natten. Jag lyckas ta mig framåt.

Til slut kommer jag upp för backen där jag hittar ett relativt färskt skoterspår. Men det bär neråt, bort från hemmet. Men jag har korsat skoterspåret längre fram. Jag hittar mitt utspår och följer det. Det skulle jag inte ha gjort!

Det går uppåt. Det färska spåret gör att skidorna vill glida bakåt. Provar jag att saxa försvinner skidan djupt ner i snön och sedan håller jag nästan inte på att få upp den. Skidorna har hela tiden velat ta sina egna väger i tunnlarna de grävt under snön. Till slut lyckas jag kämpa mig upp till krönet.

När jag närmar mig vägen antar snön en gulaktig ton av gatlyktornas sken. Det ser nästan ut som om jag åker i potatismos. Har den här turen gjort mig hungrig på något sätt? Hungrig som en varg. Men någon sådan syntes inte till.
2010-01-27 23:12.


Kommentarer till blogginlägget


Kör med vattenskidor så de inte skär ned i snön.
2010-01-28



Det finns bara en omständighet då jag verkligen tycker om längdskidor och det är när jag läser din blogg. Men då är det magiskt.
2010-01-29



Tack. Det värmde.
2010-01-29