Rolf Öhlén

Poetisk skidtur

Det är något poetiskt med skidåkning.

Vita vidder.

Snön dämpar ljuden.

Skidornas frasande när de glider över snön och snöns gnekande när stavarna rytmiskt sätts i snön är långa stunder det enda som hörs.

En mänsklig kropp i rytmisk rörelse.

Jag möter en annan skidåkare. Vi stannar. Pratar om tunga saker. Övervikt.

Något brunt och vitt skymtar mellan trädens stammar. Två lador draperade i snö och rimfrost står i en öppning. En bit bakom tar skogen åter vid.

En ryttarinna kommer upp från Södra Mosjö. Hon rider in på vägen ner mot Harpsjön. Ingen ridhjälm vad jag kan se. Däremot en bredbrättad hatt. Med ens förflyttas jag till Vilda Västern.

”En varg ylade i fjärran. Ekot kastades mellan de ruvande klipporna. Den ensamme skidåkaren forcerade det trånga bergspasset medan hans ögon oupphörligt spanade efter spejande indianögon.

Medan han jagade fram i snön med en bister min i sitt av väder och vind fårade ansikte tänkte han på det svåra uppdrag han blivit tilldelad som så många andra tidigare hade misslyckats med.

Var han mannen som skulle klara det, som skulle kunna nästla sin in i och klara av att kasta ut den Öhlenska julgranen? Spännande fortsättning följer.

Inte.”
2010-01-25 12:01.


Kommentarer till blogginlägget


Visst är det något mycket poetiskt med skidåkning. Och så är det så vackert också.
2010-01-25