Idag var jag trött från start och det blev snabbt värre. Musklerna var trötta, men inte värre än att jag kunde motivera mig i ungefär två timmar. Sen hade hjärnan och jag en kamp under en längre tid, och sista halvtimman var fasansfullt jobbig. Kroppen ville gå hem och äta blodpudding, större delen av hjärnan ville också hem och äta blodpudding så jag får förmoda att det som höll mig kvar och som fick mig att slutföra passet var ultralöparen i mig. För ultralöparen vill inte ha blodpudding förrän passet är klart, och så var det med det.
Ibland ska man lyssna på den inre ultralöparen, helt klart. Förvisso har jag helt nya blåsor lite varstans och nu är jag väldigt trött i benen men jag är också väldigt väldigt nöjd
Och det är strax blodpudding!!!
