Rolf Öhlén

Varför tog jag Arnes spår?

Äntligen står jag på skidorna igen. Den extrema kylan skrämde mig inte men den extrema förkylningen däckade mig totalt. Det har hunnit bli mörkt. En lång arbetsdag och kvällsfika med familjen under avnjutande av första halvan av filmen Ice age 1 som grabben fick i julklapp – jo han fick hela men vi hann bara se halva ikväll – har gjort att det hunnit bli mörkt.

Pannlampan på plats och vänster känga släpper in lika mycket om inte ännu mer snö som vanligt eftersom skon lossnat nere vid sulan där bak. Arnes spår, spåra runt huset, köra upp och ner för slänten på andra sidan vägen?

Jag väljer Arnes spår. Lättare att beräkna sträckan, det är ett bra spår, det är längre och blir mer variation än att nöta på runt huset och jag vet hur det går och ser ut vilket är en fördel om man åker i mörker även om man har pannlampa. Hade. Den slocknar när jag klättrat uppför första backen.

Det gör inget. Gatljusen ett hundratal meter bort färgar snön i en gul ton. Den molntunga himlen som släpper enstaka snöflingor reflekterar ljuset. Det ser ut som brandgula sjöar mitt i det gråsvarta. Natten är inte svart, den skimrar av ett svagt ljus.

I svackan sträcker sig en grangren efter min mössa. Flåset är inte det bästa. Har lätt att förivra mig när jag glider fram över de vita vidderna. Spåret viker av ner mot Harpsjön. Varken människor eller djur har gått i dessa spår, däremot korsas de här och där av viltspår.

Upp mot gamla Baptistkapellet. Här går spåret längs med landsvägen. En bil passerar. Annars är det lugnt med trafik. Det lyser i de utspridda husen. En och annan fasadlykta kämpar med att försöka undantränga det ruvande mörkret kring gårdsknuten.

Så går spåret ner mot de gamla knuttimrade ladorna, svänger genom skogen och så är jag snett nedanför kyrkan och har fullbordat varvet.
Väl hemma upptäcker jag att medelpulsen ligger på 84. Maxpulsen på 164. Tydligen inte bara pannlampan och min käft som glappar.
2010-01-17 22:32.


Kommentarer till blogginlägget