En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

Varför Tjejmilen sög

Japp. Mitt löparsug sket sig under Tjejmilen.
2009: Plats 2441 55:01 av 21 350 löpare
2008: Plats 3329 57:17
2007: Pl ca 6000 71:00

..det ser ju bra ut så jag borde ju vara stolt, glad och nöjd Men blev bara stolt över tiden , resten kändes skit.
All glädje var borta, jag sprang den ur mig. De två tidigare åren, ok då 1:a året var kuligast.

Men nu, det handlade bara om planering, vilken rygg jag skulle ta sikte på, att avståndet inte ökade mellan oss hellre tvärtom..

Ville ju ha bättre tid än året innan FAST jag, min idiot, börjat träna löpningen senare än vanligt - inte ens efter midsommarveckan utan första dagarna i Juli.

Jag kollade om jag vågade springa om på vänster kant fast det var sluttning och gräs där - skulle ja klara det utan att vinkeln blev fö kraftig och jag stukade foten..strategi, piska mig mera *kom igen då, springer jag verkligen mitt yttersta innan jag svimmar av ansträgningen?-typ*... kryssa till höger, luska ut var det fanns luckor, var kan jag tjäna ett par-fem sekunder?

Innan bron övr Djurgårdsbrunnskanalen (?) tänkte jag fy f-n vad jobbigt jag önskar guud vad jag skulle vilja bryta nu kan jag inte slippa detta Åh undrar hur mycket jag skulle kunna ge ör att slippa detta poff göra en tidsresa och häpp förflyttas fram 8 km i ett nafs?

Hörde eller såg knappt några av evenemangen som tjoade/hurrade/spelade för oss *vi alla jävl--t duktiga tjejer* - näe jag hadesiktet insdtällt på att ta ut mig till sjukt max. Såg och hörde Ulf Adehlssom och jag skreknåt Tack Ulf - sen sa jag knappt nåt. Har aldrig slitit så tidigare, under så lång td. Korta intervaller är ju en grej men nu..

Familjen som skulle stå i nedförsbacken innan Djurgårdsbrom stod inte där - jag hade dom i mitt huvud hela tiden efter Dextrosolbrudarna. Munnen full och radiostyrd p säkert den högsta maxpuls jag haft efter typ 7km någonsin.

Hittade inte familjen, hell och blev deppig medans jag sprang.

Sen stod dom på ett annat ställe efter bron, som förra året (men INTE som förrförra, det var DET ställe jag hade i min reptilhjärna)

Äldste sonen sprang med mig och skrek Heja mamma hela tiden sen kom yngste och gjorde likadant. Så fina och härliga, dom peppade mig i ett, antar att jag måste sett fördjävlig ut men jag tänkte att andra skulle bli snea att dom var i spåret? Fick för mig att yngsta grabben skulle försvinna så då när mina hönsmammatankar kom så skrek jag att dom skulle tillbaka till pappa. Hade noll ork att ha koll på barnen när jag sprang för mitt liv.

Hur kul är det? "Sprang för mitt liv"?

Kan inte säga att jag var stressad hela tiden. Men var jag inte det så var jag kallt beräknande. Som om man var deltagare i ett strategispel typ -förstår ni hur jag menar?

Undrade efter mål om jag hade orkat springa ännu snabbare om jag gett fan i att kryssa..eller om det är så att jag hade kommit senare om jag inte gjort det.

Stapplade fram till gubben med plastmuggarna men det var liksom overload och jag MÅSTE ha vatten på hela mig..drog väl 3-4 muggar ihuvudet och mumlade om dom hade en hink eller slang därbakom och kände mig svimfärdig.

Han frågade om jag skulle till sjukvården eller lägga mig typ Smiley. Antar att det såg ur som det också för häpp karln kröp under bordet och kom fram med en halv hink vatten och hällde på mig. Han var min hjälte. Det enda positiva med hela tävlingen typ.

Ha ha. Så var det då.
Kan säga att jag självklar springer nästa år. Lovat mig själv att delta tills jag blir gammal gumma och trillar av pinn. Oavsett om jag springer eller går.

MEN jag ska inte pressa mig eller jaga bra tid. Njuta, springa långsammare. Får inte gömma att jag ska ha feelingSmiley. Snabb tid på tävling få jag fixa nån annanstans. Tjejmilen är ju en alldeles för mysig och trevlig tävling för att hetsas bort!
2009-12-14 11:26.


Kommentarer till blogginlägget