Rolf Öhlén

Herre min Gud vad den fånen nyser…

Månen lyser menar jag…
eller ”Nästan magisk promenad”

Släckta gatlyktor. Massiva molnbank i norr, öster, väster, söder. Men just ovanför mig är det revor i molntäcket. Fullmånen tittar fram. Några enstaka stjärnor visar sig. Orion, till hälften dold som en jägare sökande skydd i dimman för att försöka smyga sig på sitt byte.

Stilla, lugnt. Ensam i tystnaden. Fast – inte ensam. Inte tyst. Runt omkring mig sveper osynliga vågor förbi. Ljudvågor. Vågor som förmedlar sms, bilder, samtal. Bärare av mer eller mindre hemliga drömmar och förhoppningar. Inte bara det. Goda tankar omger mig, bär mig. Från mina vänner på Funbeat. Facebook. Arbetskamrater. Vänner i verkliga livet.

Att tänka positivt om varandra. Så mycket det underlättar. För det kan man ha skilda åsikter men jag tror det är bättre att bemöta dem på ett vänligt sätt. Att bära varandra. Jag funderar. Över livet. Vänner. Framtiden. Så bryts mina tankar. En bil svänger ut från Lupinvägen. Där sprack min nollvision. Och jag som nästan var hemma igen.

När jag svänger in på uppfarten har molnen tätnat. Det hindrar dock inte månens sken från att tränga igenom slöjorna. Det södergående persontåget dundrar fram genom natten, sliter sönder tystnaden. Tänk så många gånger jag själv suttit i en vagn, sett ut över landskapet på väg ner mot Uppsala. Då hade jag ingen aning om att jag skulle hamna här av alla ställen.

Vart livet för oss är inte gott att säga. Som moln som drivs för vinden, mer eller mindre trasiga. Men i trasigheten kan ljuset strömma igenom revorna och vi kan se saker som vi annars hade missat. Saker som kan hjälpa oss att bli hela igen. Kram till er alla.
2009-11-04 00:48.


Kommentarer till blogginlägget


Godmorgon, ta mig tusan.
2009-11-04