Anna Karin D

Om saker man får för sig

Varför bestämmer man sig plötsligen för att köra mer än tio mil en första november när snålblåsten står för dörren, till en håla i nordöstraste Skåne för att springa en halv mara?

Jo, för att man har känt av en form av god form på sistone.
Och för att man i våras (när man sprang årets första halva) bestämde sig för att göra en till hösten också.
Och så sumpade man första tillfället för att det sammanföll med en semester. Och sedan sumpade man andra tillfället för att man var sur och grinig efter ett uselt tiotusenmeterslopp och kände sig som en uppblåst fjant i löparklader. Och tredje tillfället (när man i och för sig hade återfått en del löpmässig värdighet) låg för nära Lidingöloppet.

Bromölla första november var sista chansen.

Kanske kanske även för att man snart ska fylla alla de där åren och känner av den tunga symboliken i det hela, trappan och krönet och döhalvan och allt det där sorgliga.
Man vill bevisa något. Motbevisa något annat.

Ja, och så visste man kanske någonstans innerst inne att det nog skulle gå att plocka några minuter på vårens tid.
Och eftersom man är den man är så betyder det rätt mycket.
Sitter så oerhört gott.

Därför.

Alltså står man där i kylan och hoppar och fryser en kvart efter elva utanför skolan tillsammans med en handfull andra halvmarasugna.
Maralöparna drog i väg vid elva.

Långtights och långärmat. Vantar. Jodå, känns fint. Flack bana, drar iväg utåt landsbygden, förvånade kor tuggar och glor.
Håller jämnt tempo, tänker positivt, kommer i kapp någon, blir omsprungen av någon, det luktar landsbygd. Höstlövsträd i dis.
Klickar in kilometertider på klockan, ser att jag ligger jämnt och fint på första varvet, under fem minuter på alla kilometrarna.
Varvar...ja, det bådar gott.
Men om man är jag tar man inte ut något i förskott. Jag kan bryta ihop efter femton. Allt kan hända.
Lite tyngre ben på andra varvet. Lite tråkigare kor, lite för mycket hundbajs på vägen, lite för lite lä.
Men ändå....vid fyra kilometer kvar inser jag att jag kommer att gå under mina 1.47.50 från i våras.
Sista två kilometrarna är en viljans kamp över musklerna, asfalten sprider sig - genom fötterna upp i låren. Upp i hjärnan. Klump, klump.

Men så ser jag målet, eller rättare sagt HÖR målet, och P springer där vid sidan om en stund och ropar att jag går under 1.45 -och fastän jag nog redan insett att jag gör det - så ger de där orden mej en riktig lyckokick.

Och det känns helt förb...j-a underbart. Ja, så är det.
Jag är så nöjd. Med mig själv.
Och inget har gott har jag gjort för denna världen, eller för mina medmänniskor, för världsfreden.

Jag har bara sprungit 21 km på 1 timme, 44 minuter och 19 sekunder i Bromölla.

Men det är fred i mig. Frid i mig. Hur löjligt det än verkar.

De höstfärgade boklöven i skogarna på Linderödsåsen på hemvägen har aldrig synts mig vackrare.
Gråtonerna med ens så tilltalande.
Livet så enkelt.
Måndagen så uthärdlig.

Och alla de där åren man fyller så.......än sen då.
2009-11-03 20:58.


Kommentarer till blogginlägget


Löpningen har en förmåga att förgylla ens tillvaro när man som bäst behöver det... och tur är väl det, med tanke på hur viktig den är för både kropp och själ!

P.S Gissa om jag skall jaga din tid i Göteborg :-)...D.S
2009-11-03



Oj, vad jag tycker om det jag läser här! (men du ska inte tro att jag inte tänker jaga dig för det! :-)
2009-11-03



Inget gott för dina medmänniskor?
Ingen? Någonsin? Vissa välgärningar kanske inte betyder så mycket för dig men du har kanske ingen aning om hur mycket det betytt för andra.

Förmodligen gjort mer för andra än du själv är medveten om - bland annat genom att dela med dig av dina underbara berättelser.

Men så skönt att du fått göra något som du själv kan känna dig nöjd och lycklig med.
2009-11-03



Tjusigt!
(Tråkiga kor är värsta sorten.)
2009-11-03



Exakt vad gjorde korna tråkigare andra varvet? :-)
2009-11-03



Jag hade gärna åkt det dubbla om jag kunde springa så snabbt. Jag är tio minuter långsammare (när jag är i form).



2009-11-03



Tio mil är väl INGENTING för sub 1,45!
2009-11-03



Lyssna du på Lena M, 10 mil är ingenting. Värd en chansning att avsluta året med ett snyggt årsbästa.
2009-11-04



Som bilförare, coach, påhejare, fotograf och reporter denna söndag i november, la jag också märke till den vackra naturen kring Linderöd.
Nu har jag nyss läst denna artikel två, eller var det tre gånger, och tänker mig tillbaks till söndagens underbara utflykt, som fick så glädjande besked. När uppsatta förväntningar äntligen infrias, då är de underbart. Jag har själv upplevt denna sköna känsla.
Glädjen smittar av sig, man rycks med, det känns lätt. Nu ska jag snart träna mig ikap förlorade kilometer, och förhoppninga om att själv kunna göra 1.44 nästa år. Då blir det härligt - igen! Grattis AK till så himla väl genomfört lopp, där belöning blev massor, bla. glädje, sköna känslor, kanontid, stärkt självkänsla, klubbrekord, och fri löpartidning ett tag.
2009-11-04



Och visst var träden och naturen ännu vackrare under hemfärden, de tyckte även mina ögon :-)
2009-11-04



Fast jag måste erkänna, att jag, gravt skadad av min omgivning, när jag läste: "Varför bestämmer man sig plötsligen för att köra mer än tio mil en första november..." trodde du gjort ett tiomilapass - löppass alltså! - den första november... Det finns ju folk som gör sånt, en söndag bara så där.
2009-11-04