Rolf Öhlén

Blinka lilla stjärna där…

Höstkväll.
Kyligt.
Trött efter en intensiv dag.
Måste ut.
Stjärnklart.
Halvmånen hänger i söder. Ser ut som en halv grapefrukt.

Precis när jag ska svänga ut på landsvägen passerar en bil. Den har igenfrostade rutor. De gula gatljusen ringlar sig som en paralyserad lysmask längs vägen. Ensilagebalar ligger som jättelika ägg, värpta av någon dinosaur. På kyrkogården brinner ett ljus.

Jag lämnar den av den lama lysmasken upplysta landsvägen och styr min kosa mot järnvägen. Ett annat ekipage lyser upp natten på min färd; Stora Karlavagnen på sin eviga färd i stjärnkatarakten.

I öster hänger Plejaderna. Åtminstone tror jag att det är Plejaderna. Om inte är de det nu. För mig i alla fall. Jag ser ett ljus som blinkar. Mer jordnära. Det är varningsljuset vid järnvägsövergången.

Månljuset är starkt. Jag ser min egen skugga. Skogen tätnar. Svårt att se gropar och stenar i och på vägen. Desto lättare att känna dem. Och se stjärnorna. Det är därför jag går här, för att kunna drömma mig bort i universum.

Det är lustigt. Understundom får jag en känsla av att någonstans på någon planet finns en kopia av mig som tänker samma tankar, upplever samma saker men som ser en annan himmel, har en annan form, består av ett annat material än vad jag gör. Ett parallellt liv.

Har vi tvillingsjälar här på jorden? Själsfränder som vi hör ihop med? Kanske. Har man tur möter man dem inte. Skulle jag verkligen stå ut med en sådan som mig?

Tror inte det. Samma fel, samma svagheter, samma styrkor. Verkar vara dömt att misslyckas. Poängen är väl att komplettera varandra, att vara stark där den andre är svag, att kunna handla där den andra är handlingsförlamad.

Jag vänder. Fasligt vad långt jag hinner på en halvtimme. Natten lyses upp. Ett södergående godståg passerar. Jag trampar snett med högerfoten och vrickar den nästan. Hade varit kul med tanke på att mitt vänstra ben krånglar med ischiasnerven.

Ett motorljud bakom mig. Ljus som lyser upp vägen. En fyrhjuling med två personer passerar.

Jag kommer ner till landsvägen. Rena rama rusningstrafiken. Jag svänger in på uppfarten. Vänder ryggen till människans articifiella upplysning och blickar upp mot stjärnorna. Fast så långt borta har dessa solar värmt mig på min lilla promenad.

Glad att jag orkade ut. Så många intressanta tankar, sköna intryck och insikter om vilken fantasisk värld vi lever i. Skulle unna alla att se en stjärnklar himmel så här på landet. Alla skulle inte uppskatta det men alla borde någon gång få chansen. Definitivt.
2009-10-28 22:26.


Kommentarer till blogginlägget


Stjärnhimmel. Vi "smutsar" även ner vår planet med ljus. En fantastisk upplevelse var en vinternatt för många år sedan i fjällen. Jag var långt ute där det inte fanns några lampor. Klar luft, hög höjd och alldeles mörkt fick stjärnhimmeln att synas helt fantastiskt.
2009-10-29