Anna Karin D

Man kan kalla det träning om inte annat?

Min hyresrätt blev bostadsrätt och det var slut på friden..

Det bildades en trädgårdsgrupp.

I trädgårdsgruppen ingår 4 damer i pensionsåldern. De är aktiva, mycket aktiva. Gräsmattan är sig inte längre lik, sandlådan är sig verkligen inte lik, den har blivit rabatt. Det är genomtänkt och fint och gudnåde den som genar över rabatten på väg till skolan.

Inte många har behov av den genvägen i huset längre, medelåldern har höjts med flera decennier sedan barnfamiljerna gjorde goda affärer och sålde till personer med utflugna barn som upptäckt att villan blev för stor.

Sandlådan är förvandlad till utställningsrabatt. Gungställningen ryker snart.

Titt som tätt sitter det en liten tant och gräver i rabatten. Stålställningar, hönsnät och avspärrningsband runt små pyttiga nyplanterade genomtänkta blivande träd.

Gemensamma jobba-i-trädgården-och-och-ha-mysigt-och gör-något-tillsammans-med-dina-grannar, ät en korv och en sockerkaka-och känn-dig-delaktig-och social-dagar har börjat arrangeras.

Jag har råkat ( " " ) vara upptagen de första tre tillfällena, så det kan bli.

I söndags hade jag ingen undanflykt.
Jag väntade en trekvart. Såg gräsmattan fyllas av aktivitet utanför köksfönstret. Sedan bet jag ihop, tänkte "just do it!" och klev ut i stormbyar och spridda skurar.

Tio par förvånade pensionärsögon vändes mot mig. Och mot varandra.
Vem är hon?
"Hej, jag heter A, jag har bott här i tretton år bara. Vad vill ni att jag ska göra?"

Maj läste på dagordningen tyckte att jag skulle ta bort "rotskott". Till detta fick jag en plastspade. Det var
1) omöjligt att hitta rotskotten
2) ännu mer omöjligt att få bort dem med plastspade.

Men det gjorde ingenting, för det var dags för korvätning och den var obligatorisk.
Det var ändå lite trevligt att stå där och tugga kall korv i stormen med Ingvar, Maj, Gun, Bertil, Sven, Inga-Lisa och de andra. Socialt. Normalt. Gemenskapande.
Gun hade hämtat sig en turban för det blev kyligt om öronen.

Men sedan kom Hon som bestämmer, The leader of the pack, Bossen i trädgårdsgruppen.
"Hon tror att hon kan allt! Man måste lyda!" väste Gun i mitt öra strax innan Aina, en väderbiten magerlagd kvinna i Helly Hansentröja stegade fram och spände sina stålgrå i mig och sa syrligt:
"Jaha. Så vad förskaffar mig den äran?" Jag har hört att du har bott här länge och jag har då inte sett dig på våra träffar tidigare."

Detta var den mest häpnadsväckande ovänliga välkommen-hit-hälsning jag någonsin fått, jag förlorade helt målföret och kände mig med ens som en skyldig skolelev som skolkat och började mumla om ungarnas fotbollsträning och löpartävlingar. Vilket ju i och för sig var sant. Men som jag givetvis inte hade den ringaste skyldighet att redovisa.

Trädgårdens Härskare bestämde sedan i sann diktatorisk anda att Gun, Inga-Lisa (75 år minst) samt ytterligare en dam i 70-årsåldern vars namn jag tappat bort, kanske Margareta? skulle gräva upp gräs ur en 20 meter lång buskrabatt. Med små trädgårdspadar. Styv lera. Ett hopplöst projekt, för att inte tala om meningslöst då gräset genast skulle börja växa in i rabatten igen vilket ju skulle vara lika bra det? Varför inte en grässlänt?
Det tyckte vi samfällt alla vi där i rabatten, och det tyckte även de män som kom och tittade på oss, men inte hjälpte till såklart, män gör inte så meningslösa saker.

Inga-Lisa fick efter en stunds dödsdömd kamp med minihackan tag på en rejälare doning i spadbranschen, men orkade inte mer än ett grävtag. Tungt i den packade leran. Gun försökte också, men kom av sig då vinden slet av henne turbanen och hon var tvungen att jaga den några meter. Hon tryckte dit den igen, bakfram, med jord och några kvistar på, hon var helt obetalbar. Härlig dam.

Därefter greppade jag spaden, en tung pjäs, och grävde upp hela rabatten i någon slags frenetisk mix av ilska och skratt. De tre övriga plockade upp grästorvorna i trasiga plastpåsar och Gun muttrade lite om varför i hela friden bostadsrättsföreningen inte kunde investera i en korg av något slag?

Vi kände en systerlig förbrödring där i leran och blåsten. Det var inte helt oangenämt. Vi signalerade varann ett tyst och samstämmigt "aldrig mer".

Trädgårdsregeringen kom och veknade. Vi fick gå hem. Vi hade jobbat bra.

Dagen efter stod Aina efter mig i kön till kassan på ICA. Hon bad om ursäkt för att det blivit "lite fel" då hon hälsade mig välkommen.

Klart man förlåter.

(obs, alla namn är fingerade....)
2009-10-11 17:09.


Kommentarer till blogginlägget


Hehe, jag tyckte det där lät ganska trevligt (förutom välkomnadet då). Själv skall jag snart flytta till en bostadsrätt där man får sin egen plätt att odla. Skall bli intressant om det finns några trädgårdshitlers där. :-)
2009-10-11



Ingen träningsblogg, men en välskriven och mycket läsvärd blogg!
2009-10-11



Man häpnar och bävar och tycker det är tur att man bor i en bostadsrättsförening som köper trädgårdsskötsel! (även om jag rätt ofta klagar på vår fantasilösa trädgård)
2009-10-11



PS. Med tanke på att jag vet vad Leffe tycker om trädgårdsarbete, tycker jag att han var oväntat tam i sin kommentar!
2009-10-11



*asg*
"Lite fel"?? Det var väl årets underdrift... Men de andra grannarna verkade ju vara trevliga iaf :-)
2009-10-11



Någon som har adressen till Nobelkommitén? Anna, du lyfter bloggen till oanade höjder. Det är en fröjd att läsa det du skriver. Jag är mållös, bedövad, fascinerad, inspirerad. Vilken målande beskrivning och jag känner igen "typerna". Jag säger bara Heja Anna.
2009-10-11



Bra alla vi som skriver och kommenterar.
Jag försöker övertyga Anna om att sända in sina mysiga kåseri alster till vilken tidning som nu vill ha lite upplyftning, och uppåtgående försäljnings siffror. De är underhållande, berikande, och vi känner så väl igen oss där vi sitter och småler.
2009-10-11



Helt underbar berättelse! Min bokhylla saknar din bok.
2009-10-12