Anna Karin D

Detta har jag gjort i slöjden.

Återbruk känns helt rätt och varför ska man slänga ett par helt ok byxor, använda två gånger och sedan urvuxna när det finns någon som kan ta över?
Pengar sparas, naturen återhämtas, samvetet känns lätt, luften blir renare, ett barn blir lyckligt.
Okej då, det var kanske att ta i.
Men han får i allafall ett par ganska vettiga bruna långbyxor, inte alldeles för 2002.

Tänkte jag handlingskraftigt och slet fram symaskinen ur djupet av klädkammaren/skräprummet.
(Eftersom sonen är av annan form än sina storebröder, kortare och lite bredare, inte lika mycket sparris, så är alla arvebyxor tio cm för långa).

Det dammade rejält om pjäsen. En smutsvit historia av märket Singer, sällan använd, absolut inte under detta sekel. Har aldrig varit min bästa vän. Vet inte ens riktigt hur den hamnat i min ägo.

Ful, besvärlig och lynnig. Men ovänner kan ju förlåtas.

Tråden träs på ett besynnerligt vis, helt utan logik genom diverse små hål och krokar och metallbrickor och skåror. Spakar skjuts hit och dit beroende på hur man har tänkt sig att sömmen ska arta sig.

Och undertråden. Ett ständigt mysterium.

Nej, det är klart att det inte funkade. Vad hade ni trott? Vad hade jag trott? Singer lät som en kulspruta, en machine-gun, och det bådade inte gott.

Efter fem cm small nålen av med en distinkt ka-donk och så var det hela över. När jag kollade på baksidan visade det sig att undertråden låg där som ett brunt lurvigt virrvarr, 7 meter undertråd på 5 cm söm, något måste ha gått fel.
Väldigt fel.

Jag blev lite dyster. Min handlingskraft dog.

Tänkte istället tillbaks på syslöjden. (Det var på den tiden flickor skulle sy och pojkar skulle såga. Det var enkelt då.)

Vi började med olika stygn. Det gick bra, jag sydde stjälkstygn och kedjestygn på något vävmaterial och det var rätt fint. Fick beröm av syfröken.

Sedan skulle vi sticka. Vi skulle sticka ett mumintroll och fråga mig inte varför, det bara var så, ett mumintroll skulle vi sticka och detta kunde inte ifrågasättas.
Jag stickade fruktansvärt hårt. Det gnisslade om garn och stickor. Mitt mumintroll blev mer som en hård masonitorm och jag fick skavsår i händerna. Syfröken var bekymrad.

Sedan stickade vi tv-sockor, och alla som minns sitt sjuttiotal kommer säkert ihåg att när man tittade på tv på den tiden tog man på sina tv-sockor.

Utan sockor, ingen tv.

Eller?

Vi stickade ändå tv-sockor och det fanns två färgkombinationer att välja mellan: orange med brun tofs eller brun med orange tofs. Mina var av den förstnämnda varianten och jag använde dem aldrig. Ändå såg jag på tv. Det gick bra.

Senare lärde vi oss sy på maskin, vi började med att sy utan tråd på papper. Det gick bra, utom då jag sydde mig i tummen och fick gå till skolsyster.

Så småning fick vi sy kläder.
Nu producerade jag diverse obärbara plagg, exempelvis:
En västklänning i vit frotte med bollmönster i orange. Extremt trånga ärmhål.
En midikjol(!!!!! åh, hjälp) i brunt.
En ljusblå "klockkjol" som kasade av.

Och så i högstadiet, min revansch mot de hemsydda byxor med vid passform min mamma envist hemsydde åt mig: Ett par gröna gabardinbrallor med väldigt utställda ben, och som jag sedan sydde in över låren, rejält.
Kunde ha dem två gånger.
Men de var ok. Åtminstone för bevisandet av min självständighet.


Nu har jag tagit en paus i byxuppläggandet och jag funderar på om jag ska
sy upp dem för hand (så tråkigt), klippa av dem bara i fransig hippiestil (vad ska de andra föräldrarna i klassen tro?), köpa nya (åt fanders med återanvändningsfilosofin och ekonomin) eller ratta på några vred och spakar på Singermaskinen, som jag givetvis inte förlåtit.

Leta upp en ny nål.



Så mycket märkligt man har lagt ner kraft och energi på genom åren.
2009-09-18 12:26.


Kommentarer till blogginlägget


Mumintroll?? :-)
Själv producerade jag en jacka som aldrig användes...
2009-09-18



Och jag som pojke fick endast syslöjd en termin tror jag. De blev varken mumintroll eller tofflor. Minns inte riktigt vad de blev. Men vi fick köra lite race med maskin minns jag. Min tumme klarade sig. Men inte andras minns jag.
Och jag var pojke, så sedan fick vi såga och spika för hela slanten. Det minns jag mycket mera av, för de väl jätte kul,och ett av mina bästa ämnen.
2009-09-18



I syslöjden sydde jag en marinblå klockad kjol som jag använde väldigt mycket i mina unga tonår. Än i dag använder jag en skål och en bricka jag gjorde på träslöjden (vi hade varannan termin sy, varannan trä).

I min bod står en grön mojäng som det antagligen står Singer på och som jag sparat i mitt arv efter min moster som dog för 11 år sedan. Jag nänns liksom inte slänga den. Men jag vågar heller inte använda den för jag har ingen aning om hur man trär den!
2009-09-19