Anna Karin D

En mil med bara svaga..

I Runner´s World, i det ex jag fick på Tjejmilen nu i helgen (där jag förresten fick en hel massa annat smått och gott såsom shampoo, påse bilar, antirynkcreme, aftonblad, Tara, fullkornspasta, bodylotion, vattenflaska, soffgrupp, halstabletter och deo) står det en del som man kan lägga på minnet.
Till exempel ett råd inför tävling:
"Försök springa så rakt som möjligt"
Och inför helgens tiokilometerslopp får man svar på saker man kanske klurat på i bland:
"Vad händer om det regnar?"
"Vad gör jag om jag kommer sist?"
"Bör jag springa så fort som möjligt i början?"

Så står det också om alla nackdelar det innebär att vara kvinna. Ja, när man ska försöka springa alltså. Man släpar på dövikt ("passiv vävnad" ) till exempel. Fettlager till ingen nytta alls när man ska transportera sig snabbt framåt. Pyttehjärta, minilungor och tröttsamma hormoner är man också begåvad med.
Man bör planera sina tävlingar till den dag då man har ägglossning, för då är man som bäst.

Det ska ju till en viss tur om tävlingen infaller just då. Det ska till en viss övertalningsförmåga för att få arrangören att ändra datum av den anledningen.

Ja, mycket kan man lära!

I söndags flyttade jag och 22 tusen andra felkonstrerade varelser (däribland kompis Eva härifrån) ändå en massa dövikt en hel mil i Stockholm.

Vi (Eva(?) och jag)sprang inte rakt!
Jag tvingades sick-sacka rätt intensivt och jag lutade säkert också förresten då och då när jag knuffades hit och dit de första jättetrånga kilometrarna.

Vi (Eva och jag) sprang inte så fort vi kunde i början! Det fanns helt enkelt inte skuggan av en chans! Det var tvärnit i en vägg av kvinnor!

Om det hade regnat hade vi förmodligen blivit blöta. Men det regnade inte.

Ingen av oss kom sist, så jag vet alltså inte vad jag skulle ha gjort då. Brutit ihop? Sparkat på en grävling? Köpt en bingolott?

Vi kom minsann inte först heller.

Men vi var bra. Jo, det var vi, fastän vi kanske inte var sådär fantastiskt nöjda med prestationen strax efter målgång, men så är vi ju konstruerade, kompis Eva och jag, att vi har lite svårt att vara fantastiskt nöjda med prestationen om den inte är riktigt, riktigt vass. Även om det finns en massa förmildrande omständigheter såsom smärta, skador och folk i vägen.

Nöjd och glad (ja, till och med fantastiskt...) är jag däremot över min Stockholmstur! Nu vet jag att några av er faktiskt finns I VERKLIGHETEN!
Och jag finns. Det var nog den tuffaste utmaningen den här helgen:
Att spela rollen av sig själv i verkligheten är långt mycket svårare än att sitta här framför skärm och tangentbord och vara Anna D.

Så...vi ses igen. Här och där. Ska bara rehabilitera min högra baktass först.

/Anna-Karin
2009-09-01 16:25.


Kommentarer till blogginlägget


Sparka på en grävling, absolut.
Kan man göra det retroaktivt? Jag tror att jag har kommit sist i mer än ett lopp, faktiskt. Fast jag kanske inte hade ägglossning då, och då räknas det väl inte?
2009-09-01



Åh, min kompis som visst finns och som skriver så himla bra! (men nöjda var vi inte och kommer inte att bli förrän den dagen vi springer först i mål och den dagen kommer inte för rynkiga tanter)
2009-09-01



Du är otrolig. Vilken skribent. Sitter här och njuter i fulla drag av din språkbehandling. Helt underbart!
Personligen brukar jag komma sist på Skidans dag här hemma för då får jag mitt dagliga bröd, en jumbolimpa.
2009-09-01



Kvällstidning i tävlingspåsen. Utmärkt!
2009-09-01



Stackars grävling - kan inte tänka mig en sådan som skulle våga ställa sig i vägen för dig vare sig under eller efter loppet :-)
Verkligheten är alltid lite svårare - men också betydligt roligare!
2009-09-01



Soffgrupp??
2009-09-02



...jag har väntat på att någon skulle lägga märke till soffgruppen...
:-)
2009-09-03



Heja Runners World för ni hittar på en massa onödigt vi aldrig annars hade kommit på själva.
Och heja heja Anna D för din skönlitteratur. Forts skriv så vi får forts glädjestund :-)
2009-09-03