Anna Karin D

Precis som vanligt...

Självklart hjälpte inte protesterna.
Men jag skrek inte "nej" tillräckligt högt, jag skrek egentligen inte alls. Jo, inombords skrek jag, vrålade rentav. Och klamrade mig fast.
En mental fastklamring vid ledighet, ljus, frihet, icke-vardag, ovanligheten. En väldigt stark mental protest absolut, i praktiken var den dock tämligen tam.

Visst gick jag till jobbet.

Flexade in med flexkoden jag inte glömt, tände ljuset på kontoret, såg mig i spegeln (för det blir så, automatiskt, när man tänder ljuset. Går inte att undvika om man inte blundar. Såg lika förbannat vanlig ut som vanligt givetvis) och tänkte:

Jaha.
Ett år till.
Tänkte inte ens, som jag gjort tidigare om åren att nu j-r får det vara nog, denna höst ska jag ändra på saker och ting, komma härifrån, bryta mönster, göra snedsteg, förändra, göra uppror. Osv, osv. Inte ens det tänkte jag. Bara just detta "jaha". Som om jag gett upp.
Stirrade dystert på dator, beläggningslistor och den obotliga röran på just MIN plats. Femton semesterslut till innan..? (den eviga semestern)

Femton år som bygger på längtan efter fredagar och semesterstarter? Ett rätt torftigt liv faktiskt.

Man måste ha en dröm. Det har jag definitivt. Jag har inte gett upp.

Det mest ångestframkallande ord jag vet är "vardagsrutiner".

Hursomhelst:
När semestern är på väg att ta slut kan man börja smådeppa lite grann den sista onsdagen (låt oss säja att man startar arbetet en måndag, det är ju vanligast). Sedan bygger man gradvis på dysterheten och ångesten allteftersom denna måndag närmar sig. För att alltså sluta i stillsam panik söndag kväll. En halv vecka bortkastad åt våndor.

Eller så kan man fly. Det är bra, det töjer ut dagarna. Man tänker på annat. Jagar bort vanligheten.
Jag flydde. Till Göteborg, ok, inte så långt bort, men tillräckligt.

En av oss skulle på WoW och han gav oss andra tre en anledning att dra norrut även vi.
Bodde i kolonistuga. Lånad. Av mina föräldrar. En liten oas byggd på trettiotalet. Då på landet där staden hade upphört, nu med utsikt över Det Stora Sjukhuset.
Men ändå.
Trångt. Enormt rörigt, lite primitivt och krångligt. En garderob som på insidan är tapetserad med tidningar från 40-talet. Från brinnande världskrig. Femina från 1968 i tidningskorgen. En vedeldad järnspis och en källare som har kvar en doft av inläggningsgurka i Höganäskrus.
Historiens vingslag susar mäktigt.

Och så den där doften av flox. Flox och mognande frukt. Dahlior och astrar. Doft av sensommar, en känsla så tydlig att den går att ta på. En doft av forna höstterminsstarter och semesterslut.
Krispigheten i luften trots värmen.
Och mörka sammetssvarta kvällar.

Men det är något speciellt med doften av flox.

Den är ett koncentrat av sensommar; melankoli och mogen tung skönhet. Vilsamhet. Ro.

Sprang runt Härlanda tjärn tidig morgon, åkte packad spårvagn tillsammans med tvåhundra tjugonåntingåringar, gick på Linnégatan i solen, gick genom Haga, stirrade på ett regn genom fönstret en lördag eftermiddag, vaknade mitt i natten när sonen kom hem.
Luktade på grannens flox. Åt odlade blåbär. Lyssnade på en fullkomligt obetalbar transistorradio - även den omgiven av historiens vingslag.

Åkte tillbaka till Lund på söndagseftermiddagen.

Och tog - väl förberedd - hela semesterslutsångesten i kort och koncentrerad form.








2009-08-22 13:45.


Kommentarer till blogginlägget


Du är i gott sällskap! Eller nåja; du har sällskap av MIG iaf! ;)
I år var jag tvungen att ta den tidiga semesterperioden. Så är det, så har det alltid varit, och så ska det förbli på min arbetsplats; halva styrkan tar semester från midsommar tills mitten av Juli, den andra halvan tar från mitten av Juli tills i mitten av Augusti. Att ta någon annan semesterperiod "går inte"
Tidiga perioden innebar att jag var tillbaka i mitten av Juli, mitt i högsommare och när "alla" i min omgivning hade semester! Känslan då var att allt var förbi, och det var 1 år tills nästa gång man är ledig....
Och precis som du kände jag som en blytyngd i fötterna; nu är jag tillbaka igen, jag har inte lyckats hitta nått nytt. Inte förändrat något. På måndag är alla tillbaka igen, och om ytterligare 1 vecka drar allt igång igen. Som vanligt, och i samma hjulspår...

hälsning
Susanne
2009-08-22



Tack för att du delar dina tankar på ett så medryckande och intressant sätt.
2009-08-22



Åh...underbara Göteborg... Jag längtar tillbaka dit. Försöker tänka positiva tankar om lilla universitetsstaden men den har svårt att leva upp till underbara Göteborg.

Och du, du kan glädjas åt att du bara har 15 år kvar till din eviga semester - jag har 30. Och känner likadant.
2009-08-22



Bara du inte protesterar mot Hälleberget! (Lura du på vad jag avser med detta smått kryptiska inlägg)
2009-08-22



Du beskriver det som de flesta av oss känner, vemodet att semestern tagit slut, att sommaren alltid är för kort. Alla vill vi väl vara fria, få göra vad vi vill. Inte behöva slita med jobb och annat. Eller...??
Och du beskriver det så döbra!
2009-08-23