Jessie starlady

Jag vann Midnattsloppet!

Helt enligt mitt eget Midnattsloppsmotto - Att fullfölja är att segra!

..och som jag fullföljde det då? Den som inte tål lite glädjeskryt ska nog blunda NU och byta sida för så här gick det till när jag sprang mitt livs första mil, från start till mål:

FÖRBEREDELSER:

Vaknade nio och åt en stadig frukost som alltid. Fjällfil, start och tre knäckemackor med ost, respektive korv och leverpastej.
Gick ut med hunden och höll på att få panik när jag fick ett hugg av smärta på utsidan höger knä! NEEEEJ! Inte idag?!?! Det kom och gick och enda trösten var att det inte tycktes bero ett skit på om jag belastade benet eller inte, det högg även med benet i luften ibland. Kändes inget alls när jag provade att springa på det heller? Knepigt skit?!?

Till syrran med hunden (de skulle vara hundvakt) och på med Voltaren gel på det elaka knäet. VIPS! hade jag inga mer såna problem. PUUUUH!

Lunch: Fullkornspasta med svamp och kassler, grädde och crème fraiche (50/50), en stor portion! Softar i soffan framför friidrottsVM. Allt känns helt okej.

Mellanmål: 2 weetabixbitar med mjölk och en thékaka med korv på.

Middag: Resten av pastan. Nu är klockan 18:30 och det är fyra timmar kvar till loppet. No more food från och med nu. Ser på mer friidrott tills det blir dags att gå till pendeltåget. Går hemifrån 19:45. Tåget går 20:12. Ser flera grodgröningar på både stationen och tåget. Har själv på mig min SoftShell-jacka så min tröja syns inte ännu.

21:00 framme vid Zinkensdamm. Tidigt, men det är skönt. Har god tid på mig att klura ut hur allt fungerar, hitta var man lämnar in ryggsäcken med överdragskläderna och ombytet jag ska ha EFTER loppet. Kan stå i den lååånga kön till bajjamajorna utan att känna mig stressad. Dagens ENDA bakslag är att jag hade med mig 15 kronor att köpa mig en smoothie eller yoghurt för när jag kom in till stan, men väl framme vid Zinken så har jag lyckats tappa min tiokrona. Ser längtansfullt på smoothien, men det är som det är... *muttra!*

21:30 Springer, nästan bokstavligen, på Mia under läktaren. Det har börjat regna, men det gör mig nästan bara glad. Jag GILLAR att springa i regn, då blir jag inte så överhettad och trött av bli varm och svettig. Vi lyckas leta rätt på Thomas i mittcirkeln, men ser inga andra funbeatare. Synd.

22:10 Jag drar av mig överdragsbyxorna och lämnar in min ryggsäck. Lyckas hitta en plats UNDER bänken man kan lämna grejer på, så kanske mina saker kommer att hålla sig torra trots det nu ihållande regnet? Jag går tillbaka till Mia och vi börjar värma upp med en rask promenad några varv runt idrottsplan. Vi räknar iskallt med att första kilometern lär vara så långsam att ingen större uppvärmning än så behövs.

22:20 står vi i vår fålla och dansar till musiken. Vi klämmer oss in så långt in i massan vi kan för att få lite lä. Regnet stör inte, men blåsten är lite kall så här innan vi har börjat springa. Mia tror att vi ska springa tillsammans. Jag vet ju att hon är snabbare än jag så jag är skeptisk, men säger inte så mycket om det...

LOPPET:

22:35 går starten. Det är knappt att man märker när det händer för vi liksom smyger iväg. Efter 500 meter släpper jag Mia, som givetvis inte håller mitt lägre tempo fast hon sagt att hon skulle det pga sin nyliga skada... Det är helt okej. Mitt lopp är mitt och jag har ju en plan för hur jag ska göra det. Jämnt tempo, hela vägen. Lite långsammare sjätte kilometer pga backen upp till Sofia och sen ser vi vad jag har kvar att ge...

Första tre kilometerna känns det som om hela startgrupp 6 och halva startgrupp 7 springer förbi mig. Jag bryr mig inte utan tuffar på i mitt tempo som är ett tempo som känns behagligt att både springa och andas i. Andas in på tre steg och ut på tre. Ljudet av alla fötter mot asfalten är en rätt häftig känsla. Det är möjligt att andra saktas ner av mig, men jag kan hur som helst hålla mitt tempo utan att känna mig hindrad av massan. Skönt!

Många har klagat på det menlösa med att springa ut över Skansbron och vända, men för mig är det ett av loppets höjdpunkter att möta den myllrande massan så nära inpå. Både de som är före oss och de som kommer efter. Mäktigt!

Hammarbykajens gatstenar är lite jobbiga för fötterna. Särskilt om man springer mellan de där spåren (vad är det för spår?) där vägen dessutom buktar lite och ingenting är plant. Hittar snabbt ut på kanten allra närmast vattnet. Kajkanten är ju av cement och därför helt plan. Det blir visserligen lite kryssande ibland, men mina fötter är tacksamma och det är det som räknas!

Enda gångstegen jag tvingas ta är för att få en mugg vatten. Det var tre steg gång eller springa in i någon annan som gällde, så valet blev enkelt. Tar mig tre klunkar vatten och häller resten över huvudet. Härligt! Nånstans här börjar jag komma förbi de första som går och flåsar som om luften håller på att ta slut... Undrar alltid lite hur såna personer har tänkt som tvingas gå och dessutom låter så slutkörda så pass tidigt i ett lopp? Har de rusat allt de haft i två kilometer och sen kroknat och VARFÖR då? Nåväl.. inte mitt problem... Lite förvånande bara om man frågar mig.

Vi vänder uppåt från kajen, men jag är så glad att jag vet att jag snart ska svänga neråt igen att jag nästan inte ens märker den första stigningen. Springer på i ett tempo som fortfarande känns behagligt, andas in på tre och ut på tre och allt känns bra. Regnet är som en oväntad BONUS och jag är inte för varm utan alldeles lagom. Smiley

Banan går sakta men säkert uppför och överallt är jag SÅ tacksam över att ha GÅTT banan i förväg så att jag hela tiden VET vartåt det bär. Jag behöver inte ödsla kraft på att springa på "fel sida" vägen utan när jag vet att vi ska svänga höger så håller jag mig på högerkanten och vice versa. Kroppen känns bra och tempot känns bra och jag passerar kanske inte MASSOR med människor, men några iaf och det kompenserar NÄSTAN för alla dessa (företrädelsevis unge män) som kryssar som galna missiler genom fältet för att de inte kunnat komma på att anmäla sig i tid till rätt grupp!

Över huvud taget besväras jag inte av trängseln. Jag håller mig till de folktommare trottoarerna i stor utsträckning och det funkar bra för mig. Det är mycket få meter som jag tvingas anpassa mitt tempo till någon annan löpare. Hinner även med att tänka att Mia hade rätt när vi provgick sträckningen att "Här kommer det att kännas platt, det här är inte så farligt uppför egentligen." En man springer in i mig och ber om ursäkt. Jag hör mig själv svara: "Det gör inget" med en röst som låter glad och inte alls trött eller flåsig?!? Jösses!

Nu svänger vi upp mot Lilla Mejtens gränd och jag stålsätter mig för att börja leta upp fokuseringspunkter att springa till för att inte tänka hela backen i ett steg och tröttna mentalt... Men det känns inte så jobbigt? Det känns faktiskt inte ens särskilt brant?!? Plötsligt svänger alla framför mig. VA?! Är vi redan uppför den första delen av backen? Tydligen. Vi svänger upp mot kyrkan och Klefbecks backe och jag ser marschallerna stå tätt, tätt. Här är det trångt och många som går. Jag joggar på i myrstegstakt för att inte ta slut i benen. Gospelkörens sång kommer närmare och närmare och plötsligt är backen slut!

Jag fattar ingenting. Här är jag. Högst uppe på backen vid Sofia kyrka och jag är inte flåsig, jag är inte stum i benen och jag knyter nävarna och klämmer ur mig ett YES! Nu jädrar, tänker jag, är det värsta över... nu är det "bara" fyra kilometer kvar och jag är fortfarande stark.

I mitt huvud går jag igenom artikeln som Leif skickade från Marathon.se om hur man ska springa utför rent tekniskt. Upp med blicken, pendla överdrivet mycket med armarna och våga luta kroppen nedåt i backen. Normala löpsteg, samma frekvens. Jag passerar några stycken i utförslöpan. Nästa lilla backe känns inte ens. Jag upprepar i huvudet det jag och Mia kommit överens om när vi gick: Näeh, den här backen är ingenting. Den är så KORT! Nedför Erstagatan och återigen jobbar jag med armarna och försöker våga springa på mer nedför än jag annars brukar.

Backen upp mot Fjällgatan och nästa drickastation är full med folk. Det är trångt och jag spanar febrilt efter en plats att springa på där man kan ta sig fram bättre. Längs vänstra sidan är det lite mindre folk och jag joggar uppför mot en välförtjänt drickapaus. Tar mig en mugg i farten och joggar vidare med den i handen. Återigen tre klunkar i mig och resten över huvudet.

Känner att jag nu springer och LER åt att jag klarat backarna så bra och inte behövt slå ner alltför mycket på takten. BARA tre kilometer kvar nu, tänker jag och jag andas fortfarande in på tre och ut på tre. Det känns som att det låga tempot i början börjar betala av sig nu och jag passerar fler än vad som passerar mig nu...

Regnet gör att det inte är så mycket publik som det nog annars hade varit. Medborgarplatsen susar förbi (eller är det vi som susar?) och nu är det Götgatsbackedags. Äh, tänker jag för mig själv, det är ju BARA upp till Högbergs vi ska. Inga problem! Vi rundar Högbergs och jag minns då att Visst, tusan. Här var det ju UPPFÖR Högbergsgatan vi skulle. Oh well....

Nu börjar benen kännas lite mer än tidigare. Jag får lite ont i vänster höft? Kanske för att jag slog i den när jag for av hästen för ett par månader sen? Försöker ignorera det och det går rätt så bra. Hit och dit vindlar sig loppet och vi närmar oss Mose Backe. Den backen tyckte jag inte var någonting alls när vi gick banan Mia och jag, men nu, när vi går in på den sista kilometern ÄR den jobbig faktiskt. Biter ihop och springer in genom rymdtunneln som Nike satt upp. Underlaget känns skönt för benen. Någon ropar att "nu är det bara 700 meter kvar!" och jag tänker att även om jag skulle tvingas springa i slow motion så har jag inte mer än 10 minuter kvar då och DET orkar jag ju.

Börjar överväga en liten spurt... Ska man våga sig på det? Inte HELA Hornsgatan såklart, men en bit kanske? Medans jag funderar på saken så går nog halva Hornsgatan och jag ser de ljusa lampramperna som markerar målet. Fast jag själv är i det läget inte säker på om det är DÄR målet är, eller under bågen bakom där det står Välkommen i mål, så ännu vågar jag inte riktigt spurta. Men till slut flyger fan i mig och jag ökar till vad som känns som nästan dubbla hastigheten! Konstigt nog (?) är jag den enda som tycks spurta över huvud taget? Springer om säkert tio pers de där sista meterna och VIPS! så är jag i MÅÅÅÅÅL!

EFTERÅT:

Träffar på syrran i mål (var inte säker på om hon skulle komma in och titta eller inte) och hon sliter av sig sin stickade tröja och tvingar mig att byta ut min t-shirt mot den. VARM och SKÖN! Dessutom i samma gröna färg. Galet.

Finns inga bananer och inga mackor när jag kommer i mål. Vet inte om det är jag som inte hittar dem eller om de redan är slut. Båda känns lika orimliga, men jag finner mig i det. Tar ett par muggar vatten och min medalj. Lämnar ifrån mig chippet. Virrar omkring hejvilt och hittar inte tillbaka till Zinkensdamm! (jo, det är sant.. jag var kanske liiite trött där?)

Till slut går vi åt rätt håll längs Ringvägen och jag kan hämta ut min väska. Dagens bästa idé är att jag har med mig torra strumpor och ett annat par skor! Skönt är det också att dra på sig långbyxorna igen och SoftShell-jackan. Lyckas även springa på Mia och jag säger att jag TROR att jag sprungit på ca 75 minuter. När jag får fram min mobil ur väskan så inser jag att jag underskattat mig själv, för där står:

Tid: 1:09:05

Första fem gick på 33:10 vilket gör att jag verkligen har hållit ett jämnt och stabilt tempo just under 7 de flesta kilometerna och kanske bara 7:30 uppför?!?

På pendeltåget på vägen hem mår jag illa och får lite frossa. Troligen blodsockerfall och jag muttrar ännu en gång över det där med bananbristen. Jag är så trött och även lite förvirrad på tåget att jag faktiskt missar att gå av på min station så istället hamnar jag hos syrran i Södertälje Centrum. Där har hennes dotter till min förtjusning lämnat en bit PIZZA i kylen som jag slukar tillsammans med ett par glas mjölk. Sen badar jag varmt innan jag slocknar helt ovaggad på en madrass i vardagsrummet.

Trött - men SÅ nöjd - och mest av allt nöjd över att hela loppet har utvecklat sig så precis enligt min uppgjorda plan. Jag har hållit mitt jämna tempo och jag har sprungit hela milen och jag har klarat backarna och jag var inte ens galet flåsig i mål. Trött i benen JA, men konditionen har jag helt klart fått upp till en tillräckligt hög nivå för att springa en mil under de här senaste månadernas träning.

Att fullfölja är att segra - i lördags vann jag Midnattsloppet.
2009-08-17 12:07.


Kommentarer till blogginlägget


Åh, vilken härlig tävlingsberättelse! Din inställning låter lite som mig när jag sprang Lidingö Tjejlopp; jag springer i _min_ takt! BRA jobbat säger jag!
När jag sprang LT fick jag genom nått slags mirakel plats i startgrupp 2, vilket innebar att jag kunde disponera mitt lopp (i stort sätt) som jag ville de första 5 km eftersom alla andra var jättesnabba. Och gjorde min snabbaste tid någonsin på 5 km. Sen stockade det sig i den berömda Abborrbacken, jag fick kryssa, hamnade i terrängen, stukade foten, och sen gick resten av loppet åt helvete. ;)
Men jag gjorde som du; spurtade på upploppet!
2009-08-17



Åh, vilken härlig tävlingsberättelse! Din inställning låter lite som mig när jag sprang Lidingö Tjejlopp; jag springer i _min_ takt! BRA jobbat säger jag!
När jag sprang LT fick jag genom nått slags mirakel plats i startgrupp 2, vilket innebar att jag kunde disponera mitt lopp (i stort sätt) som jag ville de första 5 km eftersom alla andra var jättesnabba. Och gjorde min snabbaste tid någonsin på 5 km. Sen stockade det sig i den berömda Abborrbacken, jag fick kryssa, hamnade i terrängen, stukade foten, och sen gick resten av loppet åt helvete. ;)
Men jag gjorde som du; spurtade på upploppet!
2009-08-17



Åh, vilken härlig tävlingsberättelse! Din inställning låter lite som mig när jag sprang Lidingö Tjejlopp; jag springer i _min_ takt! BRA jobbat säger jag!
När jag sprang LT fick jag genom nått slags mirakel plats i startgrupp 2, vilket innebar att jag kunde disponera mitt lopp (i stort sätt) som jag ville de första 5 km eftersom alla andra var jättesnabba. Och gjorde min snabbaste tid någonsin på 5 km. Sen stockade det sig i den berömda Abborrbacken, jag fick kryssa, hamnade i terrängen, stukade foten, och sen gick resten av loppet åt helvete. ;)
Men jag gjorde som du; spurtade på upploppet!
2009-08-17



Jätteroligt att få läsa din berättelse, Jessie! Jag klarar hur mycket glädjeskryt som helst. Bra sprunget!


2009-08-17



Fängslande läsning. Det var som att själv vara med dig under loppet. Mycket bra jobbat och som sagt, man orkar mycket mer än man tror! Kram!
2009-08-17



Jag tål.
Bra gjort!

(För övrigt vet jag hur det går till att kuta iväg för fort i ett millopp.)
2009-08-18



Stark jobbat (t+)
2009-08-18



Stort grattis!

Vi vet ju sedan tidigare att du skulle bli fast.
2009-08-18



Grattis!
2009-08-18



Haha, grattis! Vilken fin skildring av loppet. Jag sprang ML som mitt första lopp någonsin och det var verkligen något av det roligaste jag gjort, någonsin.

/ Fredrik
2009-08-19



Åhhhh........tårar i ögonen av din FANTASTISKA återgivning! TACK för att du delar med dig.

Innehållsrikt. Manar till egna reflektioner och framförallt LUST ATT SPRINGA!


Du är så klok när det gäller tankar om löpningen. Jag gillar att du "ryter i" lite åt nybörjare och andra som hastar fram efter nya rekordtider eller andra typer av prestationer - för..faktiskt....precis som du statuerar ett tydligt exempel om - så handlar det till syvende och sist om sig SJÄLV och ingen annan.

Du är klok som en bok du! ;-)
2009-08-19



Nu har jag läst även din berättelse och den gör mig både glad och inspirerad. Önskar bara jag hade läst det INNAN jag sprang själv ;)

2009-08-23