Anna Karin D

Flykt ut

Mamman har vaknat i svinottan och gått upp något senare. Hon är lite förvånat uppspelt över att tonårssönerna dagen innan har sagt ok till den utflykt som blivit något av en tradition i familjen.

Varje sommar, säkert sedan sex-sju år tillbaka har de fyra dragit mot Skånes östra kust och Stens huvud.

Det är liksom ingen sommar utan den där utflykten, tycker mamman och hoppas att de tre sönerna tycker likadant. Det är kanske därför de en dag försakar dataspel, kompisar och långsovningar och ställer upp.

Traditioner ska ju bevaras. I allafall just detta år; kanske är det det sista.

Smhi har lovat sol. Smhi har fel, för det är mulet och det regnar. Mamman blir lite deprimerad över dropparna på fönstret, men brer iallafall på bästa curlingmanér absurt många mackor, packar dricka, kaffe, badkläder och annat som mammor tror kommer att behövas på utflykter.
(Varma koftor)
(Regnjackor)
(Hembakade muffins)

Äter frukost. Det slutar regna.
Väcker tonåring 1 (17år). Väcker tonåring 2 (15 år).
Väcker sedan tonåring 3 (11 år - ok, inte tonåring, men sover som en).

De raglar upp. Äter frukost.

Redan 10.17 kör de österut. I Sjöbotrakten är det vägarbeten, det är inte förvånande, för det är det alltid. Vägen blir aldrig klar. Den är ett evighetsprojekt.
Det som är bra med Sjöbo är att vädret ljusnar. Allt mer.

Utanför Tomelilla tar de av norrut. De unga männen sover i bilen. Mamman tänker att hon inte vill bo i Tomelilla.
Vägen är smal, landskapet blir böljande. Leende, vackert. Mogna sädesfält, hörullar, sensommartyngd i grönskan.
Bokskogar.
Mamman suckar och längtar till ett annat liv än det i hyreshuset. Någon slags frihet. Men inte just till Tomelilla.

Parkeringsplatsen vid nationalparken är bara befolkad av enstaka bilar. Det är alltså en bra vald dag att gå runt Stens huvud - semestern har tagit slut för de flesta svenskar, det är fortfarande lite mulet, men varmt. Inga busslaster. De kan annars vara rätt besvärande.
Vimlar runt, äter glass, stör friden.
Läser broschyrer.
Pratar tyska.

De går ner mot stranden först, även det en tradition. Någon gång har de startat med ett dopp.
Det gör det inte nu; men det är några modiga i vattnet redan.
Går istället längs strandlinjen bort mot den lilla fyren. Det är stenigt, först sand, senare små stenar och till sist klippor.
Mamman kommer sist, stenarna är lite besvärliga och hon är stel i låren efter gårdagens tuffa långpanna.
För fem år sedan fick hon vänta på den yngste.
Men det är roligt att ta sig fram såhär, och hon tänker att hon ska göra det när hon är sjuttionio också.
Klättra bland stenarna, undvika stigen.
Vägra stigen.
Aldrig ge upp.
Aldrig myllra ut från en turistbuss.

Vid fyren äter de mackor och dricker upp all dricka på tre röda sekunder, för nu är solen framme och det är riktigt varmt.

Mamman dricker kaffe och påminner tonåring 1 om då han var två år och besatt av fyrar; han kallade dem "byon" och kunde fascineras av dem i timmar.
Tonåring 1 har hört det förr - "typ varenda gång vi kommer till en fyr och det är INTE roligt, mamma".

Sedan klättrar de upp mot huvudena. Sten har tre. Det är brant. Klättrigt. Trappor. De tre tonåringarna springer upp, det är någon typ av obegriplig tävling.
Mamman kommer efter, hon är som sagt trött i låren efter gårdagens extrema utsvävningar i löparspåret.

På huvud ett ser de norrut. Lövträd som en grön matta, en välvd kustlinje, en obruten horisont.
På huvud två, det östra, ser de ut mot havet och söderut; en ljus sandstrandsremsa, brutna vågkammar, ett blått hav, en mörkare blå skugga i horisonten. Bornholm.
Sensommardis, sensommarvärme.
Huvud tre är tråkhuvudet, man ser ingenstans egentligen, mest uppvuxen grönska. Dit går allt busslastfolk. Där är gräset avskavt och horisonten sönderfotograferad.
De passerar en bred stenmur på väg ner mot parkeringen, det lär vara rester av en fornborg.
Mamman läser på informationsskylten och känner historiens vingslag.

Tonåringarna vill ha glass.

Väl nere vid kiosk och naturum märker de hur parkeringsplatsen fyllts med bilar. Och vimlande människor.
De äter glass.
Köper mer dricka.
Har en diskussion om huruvida någon ska bada eller ej.
Mamman ska det absolut, det är varmt och svettigt och havet är havet och just här så oändligt vackert.
Det vore straffbart att inte bada.

De går alltså åter ner till stranden. Två badar, de tycker det är ljuvligt/skitcoolt.

Äter muffins.
Plockar stenar. De är vackra när de är våta.

Kör senare hemåt.

Mamman längtar till ett annat liv.
Kanske ändå......

Bilderna visar (uppifrån och ner):
- Stenig strand mot vit fyr
- utsikten mot norr
- tonåring 1 ska INTE bada, man kan bli solbränd. Sitter i skuggan och läser svår litteratur istället.
- tonåring 2 är trött och orkar inte bada. Han har med sig kudde.
- tonåring 3 är inte tonåring och säjer "just do it..."










2009-08-10 19:17.


Kommentarer till blogginlägget


Någon gång kan kallas upprepning. Många gånger blir genast tradition, och en helt annan innebörd och känsla.
Denna typ av tradition ska man helt klart bevara. Åtminstone så länge det finns tonåringar som kan kallas tonåringar, och en mamma som älskar Stens huvud och havet.
Vilken underbar bild "Stenig strand mot vit fyr" är!

2009-08-10



Hi hi , jag vet var du hittat inspiration till den vackra bilden :-)

2009-08-10



Vad härligt du skriver (som vanligt). Gillar just-do-it-bilden! :-)
2009-08-10



Gäller att passa på så länge de vill följa med! Ibland är det bra med traditioner... Vad var det för svår litteratur J föredrog framför att bada och riskera solbränna?
2009-08-10



Du skriver så vackert!!!

Nu sitter jag här i Göteborg och längtar till Stenshuvud. Det är en plats som jag också är mycket förtjust i, och nu har det gått flera år sedan jag sist var där.

Den sortens familjetraditioner är de bästa!
2009-08-10



Underbart. Det kändes som om jag var med.
2009-08-10