Anna Karin D

Det fjärde avsnittet av ÖDEN&ÄVENTYR

i Bohuslän.

Om Fjällbacka:
Fjällbacka är ett fiskeläge beläget på Bohuskusten, ganska långt upp liksom. Det har funnits ett bra tag, långt innan mobiltelefonerna ens var påtänkta. Mitt i byn ligger en rejäl bergsklump med branta sidor västerut. Omedelbart runtom denna stenbumling klättrar de typiskt bohuslänska husen av trä, i pastellfärg, tätt och huller om buller. Vid hamnen finns ett torg som absolut inte är ett torg utan mer en plats av något slag, den heter Ingrid Bergmans torg, eftersom hennes huvud ligger där ovanpå ett stenfundament.

(Är detta en del av liket jag letar efter? Man skulle kunna misstänka att ett mord blivit begånget. Hm.)
(Nej. Inga flugor.)

I utkanten av denna genuina kärna breder mer triviala byggnader ut sig, såsom Coop (som, tack och lov, har öppet till 22.00), vårdcentral, dagis, bensinmack och TetraPaks fabrik för produktion av plastflärpar. Ja, och så en kyrkogård. Jättestor, vilket är logiskt, eftersom folk dör här ideligen.

Åter till Berget, eller fjället. Från toppen har man en rätt tjusig utsikt över hav och kust.
Berget heter Vetteberget, och det beror på att förr i tiden, då man inte hade några mobiltelefoner av någon vidare kvalité och när Ingrid Bergman klev runt i Fjällbackas gränder och mumsade på kanelbullar - ja, typ nångång på stenåldern, alltså - så satt det en vätte där uppe på berget och spanade med örnögon ut över havet. Om något hotfullt närmade sig - ett piratfartyg, ett vikingaskepp, en tysk krigsflotta eller en norrman i en stor och brackig plastmotorbåt - så slog denna lilla människoliknande varelse larm via sin rudimentära mobiltelefon ner till turistbyrån, som ju då som nu låg strategiskt placerad i hamninloppet.

Gissa om man hade dålig täckning på stenåldern! Man hade det mycket svårt.

Från turistbyrån kunde så Fjällbackaborna organisera sitt försvar. Ja, nu vet jag inte riktigt hur, men det fanns vapen i stugorna. Många vapen. Och lik, man sköt ibland varandra i brist anfallande fiender. Man kvävde också varandra med kuddar. Om detta omvittnas i Läckbergs böcker.

Var var jag nu..?
Jo, berget.

Så småningom fattades ett beslut att berget skulle klyvas. Detta var ett genomtänkt beslut, och orsakerna var flera:

Det skulle bli närmare till bageriet för dem som bodde bakom berget.
Det skulle bli en schysst turistmagnet.
Man banade väg för framtida filminspelningar. Man tänkte sig något i barnfilm/rövarbranschen.

Uppgiften att såga itu berget fick en P Månsson. Han var en målarkludd från Göteborg som hade vägarna förbi. Efter umbäranden och slit av omänsklig art blev han äntligen klar år 1898. Han tryckte ner tre strora stenblock överst i klyftan för att hålla isär berget, och ristade slutligen sitt namn i klippväggen. Han utnämndes på grund av detta till Kung av Fjällbacka.

Därför kallas denna genväg för just Kungsklyftan. P Månsson lär ha dött där nere, efter att ha blivit kung, av ren utmattning.
Det sägs också att han spökar där mörka vinternätter.

Ja, detta var en tragisk historia.
(Det kan vara så att jag fått vissa detaljer om bakfoten.)

I denna lilla håla flanerar vi alltså denna söndag och begrundar historiens vingslag. Vi tittar på de genuina husen. Vi kommenterar deras färg. Och trädgårdarna. Och rosorna. Och bilarna. Och båtarna. Och människorna. Vi har åsikter om allt!

Vi är lite avundsjuka.

Vi går ut på badholmen. Synar hopptornet. Utan blodfläckar. I vattnet under ligger äckliga manetblaffor och badlusten ebbar ut.
Vi klättrar upp på Vetteberget. Ser långt, och det blåser så in i bänken. Mitt hår blir nästan rakt.
Vi handlar ett märkligt bröd med tång. Det har en grön färg och luktar havsstrand och är j-gt nyttigt. Man blir hundra år om man tuggar sådant varje dag.
Vi går in i gallerier och tycker en massa saker om konst. Som om vi kunde bättre själva.
Men om vattnet på tavlan ser ut som cement kan ju inte konstnären ha haft en bra dag, eller?

Vi fikar grundligt på Café San Remo och kollar på folk i Henri Lloydjackor. Och tvärrandigt.

Vi sniffar in stämningen. Nosar. Vädrar. Insuper. Andas.
Trivs.

Återvänder till lilla röda stugan, och finner att träningskläderna är våtblötklibbfuktigare än någonsin....

Varför?

På bilden ses Kung Månssons namn i klippan.
Man ser också mig, stående på toppen av berget.

Spanar jag efter norrmän?
Eller försöker jag att få håret rakt och pekande bakåt permanent?
Tror jag att jag är Ingrid Bergman?
Är jag en staty?


Fortsättning följer, tror jag!




2009-08-01 20:20.


Kommentarer till blogginlägget


Den däringa P Månsson hittar jag inte då jag googlar på Fjällbacka...
2009-08-01



En bra blogg. Jag blev mycket road av din berättelse.
2009-08-02