Anna Karin D

Öden och äventyr i Bohuslän, del 2

Tio över sex dånar vi in i Fjällbacka så det skriker om däcken. Segelfolket kastar sig in i rabatter och portar så att de dyra märkeskläder rispas upp och hundarna sliter sig och flyr för livet.
Flugsvärmarna runt liken i stugorna lyfter.

På turistbyrån sägs en ung flicka vänta på oss "en stund" så att vi kan få vår stugnyckel. Turistbyrån ska vara belägen i hamnen. På Ingrid Bergmans torg. Omöjlig att missa.

Vi tvärnitar alltså på ett ställe som absolut liknar en hamn, det ligger båtar på rad, det finns vatten och väderbitna människor i rätt sorts kläder. Fula och dyra.
Men torg?
Och NEJ...ve och fasa! Turistbyrån är nedmonterad och nedpackad och existerar icke mer.
Eller så är vi i fel hamn. Vi rivstartar och kör vidare, nu är stämningen i bilen förtvivlad och jag ringer ännu en gång turisbyråbruden som nu låter aningen trött.
Hon har inte monterat ner turistbyrån. Vi var på rätt ställe.

Så efter ett varv runt orten då vi skiter i att beundra någon form av utsikt- fast den finns - och under sura blickar från folket som just kravlat sig ur rabatterna hittar vi äntligen rätt.

Vi får vår nyckel.
Vi kan andas ut.
Låta pulsen gå ner.
Vi kan le och kommunicera i normal ton.

Vi får en liten lapp, vägbeskrivning till stugan. Röd. (Inte lappen, den är vit.) STUGAN är i allafall lätt att hitta, säjer turistinfotjejen och ler och vi ler också, ansträngt.
Vi handlar på Konsum, godsaker som vi ska äta till det vita vin vi såväl behöver fast har glömt korkskruv till. Men visst finns korkskruvar i röda stugor?

Tre kilometer norr om Fjällbacka ska stugan ligga. Röd! Först ett rött hus, sedan ett vitt hus, sedan en STOR nymålad lada och däremellan en väg som går in till VÅR stuga.

Hm.

Ingenting stämmer. Allting stämmer. Fast bara nästan. Rött hus, vitt hus..lada.....tja, minilada kanske om man är generös i sin bedömning. Känner på färgen. Inte nymålad.
När skrevs lappen?
Ingen väg till någon stuga. Bara någons tomt.
Fram och tillbaka kör vi.
Nu är det inte roligt alls.
Faktiskt riktigt tråkigt är det och alternativet sova bland sunkiga träningskläder börjar bli en realitet igen och jag blir ganska förbannad för det för jag vill ha vin och god mat NU.

Vid en återvinningsstation flera kilometer för långt norrut hittar vi ett norskt par som ju inte är ortsbefolkning vilket vi trodde. Men som genast blir oerhört engagerade i JAKTEN PÅ STUGAN. De tror sig kanske veta. Tillsammans letar vi, de i sin enorma Toyota (norrmän!), vi i vår fullpackade Renault. Den träningsklädsdoftinpyrda. Men med gooooood mat och gooooott vin.
När vi kommer till miniladan stannar de. ("Stor nymålad lada". Haha.)

Jodå, där är stugan. Inte en bit bort som det stod. Utan alldeles vid vägen, vi har säkert passerat den fem gånger.

Tackar norrmännen alldeles förskräckligt mycket och känner oss som det medelålders par på väg in i demensen vi förmodligen är.
Nyckeln passar!!!


Porslin och korkskruv...

Kommer vi att hitta korkskruven?
Hinner jag tyna bort av hunger innan maten står på bordet?
Har träningskläderna ruttnat?
Finns det ett lik i utdragssoffan
och funkar tv:n???

Missa inte nästa avsnitt!
2009-07-30 12:36.


Kommentarer till blogginlägget


Ingen risk. Jag sitter med hjärtat i halsgropen. Hur ska det går?
2009-07-30



Hade du haft pulsband på och varit ombytt hade du lätt kunnat regga detta som träning.
2009-07-30



Ha ha, underbart skrivet. A-K, har du funderat på författarkarriär? Om inte, gör det!
2009-07-30



På frågan om du hann tyna bort av hunger torde väl läsekretsen ändå kunna svara "nej" med viss säkerhet :-)
2009-07-30



Liket väntar jag på med skräckblandad förtjusning.
2009-07-30



Tack Anna för din levande beskrivning!

Jag ser fram emot nästa avsnitt :-)
2009-07-31