Anna Karin D

Ett Varv

...runt en stad man inte kan låta bli att gilla därför att man är född där och då är man löjligt lokalpatriotisk.
Jag tänker fortsätta vara löjligt lokalpatriotisk. Göteborg - jag älskar dig!

Veckan innan Varvet tillbringades i sedvanlig hypokondrisk vånda. Jag börjar nästan vänja mig vid det nu - en massa eländiga tillstånd utvecklas och tillstöter och de är högst påtagliga och känns inte på minsta sätt inbillade. En son blir jätteförkyld. Han är smittsam. Farligt smittsam, och borde dödskallemärkas och låsas in. Men det kan man ju inte göra som en god mor. Så man käkar vitlök och echinacea och blir plågsam för omgivningen.
Så får man ont i ryggen. På något konstigt sätt - det hugger med ojämna mellanrum mellan skulderbladen och är inte det minsta korrelerat till rörelse. Man misstänker hjärtinfarkt, lungemboli eller kanske magmunsbråck. Så olägligt det kom!
Så tillstöter muskelsvaghet. Yrsel. Huvudvärk.
Man blir ännu mer outhärdlig för omgivningen.

På något sätt känner man ändå att det inte är läge att kasta in nån handduk. Så på lördag morgon i svinottan kliver man på bussen från skåne. Bussen är full av vitargosörplande löpare, taggade till tänderna eller coola som is.
Man äter sin noggrant planerade matsäck vid rätt tillfällen. Och dricker. För lite? För mycket?

Framme i Göteborg och solen skiner och det är lagomvarmt och vackert. Man lommar ur bussen, gäspig och ruggig. Man hämtar sin nummerlapp och sitt chip. Man ställer sig i en än så länge sansad toakö. Man hittar damernas omklädningsrum, en kylig och repig hockeyrink under tak. Man sitter där i ett hörn bakom en soptunna och kurar som en vingklippt uggla ett tag. Man försöker lura ut hur chipet ska sitta. Det är svårt, mycket svårt.

Så tar man ett djupt andetag, drar på sig träningssviden och nålar fast lappen snyggt på bröstet. Vätskebältet. Skorna. Chipet. Och så ut i det bländande solljuset, där människor myllrar runt som målvetvetna myror. När jag står i dagens andra toakö, som nu är jättelång men går framåt, går starten för de supersnabba.

Jag drar mig mot startgrupp 6. Det är inte helt lätt att komma fram. I startfållan råder en rätt avspänd stämning och jag känner hur jag börjar tillfriskna från mina sjukdomar. Åh, det är skönt att känna hur livet återvänder! Hinner snacka lite om ditt och datt med medlöpare under vår långsamma vandring fram emot starten. Folk verkar ta det på lagom allvar. En ung kille i närheten är klädd i t-shirt med tryck, grå, tung bomull. Ganska vida glansiga långa brallor, ser varma ut. Svart tunn hästsvans ner till midjan. Så himla anti! I såna kläder kan man ju inte prestera! Här står jag i mitt klubblinne i funktionsmaterial och genomtänkt snitt. Och i mina alldeles för korta klubbtajts som jag köpte i något anfall av övermod. (Tror inte det fanns någon spegel i närheten.) Det ställer lite krav att vara dressad såhär.

Ok, nu går starten och jag upptäcker att jag har tillfrisknat. Benen bär. Hjärtar slår. Magmunnen håller tyst.
Det är alldeles otroligt mycket folk, som en myllrande målmedveten myrstack på väg. Jag har spring i benen. Jag vill förbi. Jag vill inte bromsas. Jag springer i gräset, i rabatten i trottoarkanten. jag tvärnitar och tvingas växla spår ideligen. Blir lite irriterad - men äh. Ingen idé att slösa energi på såna känslor. Det är Göteborg, det är fest, det är musik överallt och folk fikar och hejar och folk kan inte bestämma sig för om de vill ha sportdryck eller vatten och en faster står och hejar hon också.

Tanter spelar dragspel. Farbröder tutar i blåsinstrument.

Benen är så pigga, men jag fegar lite. Man ska ju hålla hela vägen. Vid pass 16km är jag dock fortfarande fräsch. Det skulle vara lite gott med ett litet pers....skulle sitta fint...så jag försöker lägga på en rem. Och minsann! Där är den felklädde unge mannen med hästsvansen. Före mej! Nu tar jag mig förbi. Det måste jag med tanke på klädseln.
Men det går inte att springa snabbare! Det är för trångt. Och kanske är benen lite stumma ändå. Jag spurtar fint sista biten, men det blir inget pers.
Fast jag kapade förra årets tid med fem minuter, och det är inte så dumt ändå.

Jag får medalj och kexchoklad och kaffe och lämnar mitt chip i en plastbunke. Farväl kompis! Sedan får jag en banan.

I hockeyhallen är det kallt och kö till duscharna, men de är varma! Jag har fått en blåsa på lilltån. Men annars mår jag prima.

Jag är löparhög och röd i ansiktet och jobbigt pladdrig många timmar efteråt.
Det är det fler som är och i bussen hem får jag höra flera andra personliga upplevelser från 2009 års Varv.

Nu längtar jag efter nästa....
2009-05-18 20:54.


Kommentarer till blogginlägget


Äsch, jag borde ha fått förstatjing på den här historien, till klubbsidan! Kul att det var så roligt att du blev pladdrig! :)
2009-05-18



När jag läser det där vill jag nog också springa. En gång i livet i alla fall. Känns som om det hör till det en löpare ska göra en gång i livet åtsminstone. Precis som att springa marathon i New York.
2009-05-18



Tack för en inspirerande rak och ärligt blogg och grattis till ditt varv :-)
2009-05-18



Fint.
2009-05-19



Och jag behöver inte äta vitlök för att vara plågsam för min omgivning.

Fin berättelse, bra kämpat. Låter som en trevlig tillställning.
2009-05-19