Anna Karin D

Biljard - eller konsten att...

....stå ut med sin otillräcklighet.

Har spelat biljard, det var på påskafton.

Det var nu ingen hastigt påkommen lust att peta till olikfärgade kulor på grönt bord med lång stav som drev mej till biljardhallen. Inte alls. Det är sällsynt att jag drabbas av sådana behov, extremt sällsynt. Känner mig inte som fisken i vattnet i den lokalen liksom.

Ånej.

Det var en social aktivitet, en skojig tillställning, ett trevligt sätt att umgås, ett firande av födelsedagsbarn. Med människor jag inte träffat förut, men som jag känner ett visst behov att göra någorlunda gott intryck på. Som jag inte kunde säja nej till.

Hade känt till detta evenemang ganska länge, men lyckats förtränga det hela rätt bra. Då och då hade det ändå poppat upp en djup biljardångest i mitt inre. Kanske inte ångest för själva biljarderiet direkt, mer en ångest över att jag skulle tvingas bjuda på min kompletta klantighet - visa upp mig som en skojig nolla - och försöka se ut som om jag gillade det.

Och det vet jag ju att jag är så orimligt dålig på!
Och jag vet att det är så barnsligt, så löjligt, så in i norden omoget!
Så....femårigt. Så utskjuten underläpp.

Ändå kan jag inte förmå mig till det där skrattet åt mina klantiga misstag.....står där stel och sur och vill försvinna från jordens yta, ivarje fall vill jag vara någon annanstans. Hatar alla som ger mig goda råd och tips. Vill sparka och slå på de som kan. Och på mej själv som inte kan.

Otaliga är de gånger jag förstört minigolftillställningar. Pilkastningsturneringar. Velat slänga klubbf-nskap och pilj-r åt ¤#&. Inte ens sällskapsspel fixar jag - skulle vara Fia då. Som bara bygger på tur. Allt annat är prestige och dödligt allvar. Om det går bra funkar det, men om inte....
Och sedan blir jag förbannad på mej själv för att jag är så barnslig.

Detta är ju inte normalt? Ska jag söka hjälp?
Min strategi hittills är att undvika allt sånt där, men tyvärr hittar man ju inte alltid tungt vägande och trovärdiga undanflykter.

Som nu på påskafton alltså. Funderade ett tag på att dra till med nån ilsken tendinit i höger armbåge - men nej.

Hur gick det då? Upptäckte jag plötsligt i mitt femtionde levnadsår att jag taggat ner, blivit mogen, vuxen, klarar ta livet med klackspark? Att jag har blivit social och skojig och lustig och spexig? En glad prick helt enkelt??
(Detta försökte jag intala mig själv timmen innan).

Icke.

Jag log till en början tappert och rart och tog en klunk öl. Greppade pinnen, som hette kö. Fattade ingenting av reglerna, men kulorna skulle ner i hålen i vart fall. Fast inte den svarta. För då var det kört. Köpinnen lång som sju svåra år. Svår att hålla i. Träffade en del kulor, men inte dom jag skulle träffa. Och de åkte inte ner i några hål heller.

Log tappert. På utsidan. På insidan sjönk modet.

Fick ner en kula, det var motståndarens.
Ville svära. Svor inte. Log inte heller.
Mina motståndare/medspelare/medmänniskor betedde sig som normala människor.
Fick råd om hur jag skulle placera hand och pinnar och annat. Funkade inte. Arg på goda råd. Dumma förb.. råd.

Hade svårt att ens träffa den vita kulan, liggande typ en halv centimeter från änden på pinnen/kön.
Ville bryta av kön. Göra ved av den.

Hade svårt att dölja mitt humör. Kände mig bortgjord. Svart i sinnet.
Blev tröstad - "Det är ju bara på skoj!" Blev inte tröstad av det, blev ännu argare eftersom jag uppenbarligen inte lyckades hålla masken.

Sköt fel, sköt snett, sköt utanför, fick kulorna att studsa.
Ville hälla ut ölen, kasta en kula genom ett fönster, banka på bordet och brista ut i förtvivlad och frustrerad gråt. Och säja alla svärord jag kan! Och sedan bara fly! Som en äkta fyraåring!

Det gjorde jag inte. Men jag kunde inte le. Inte ens krampaktigt. Jag bet ihop. Led. Och fick osäkra blickar från de övriga.
Kanske tyckte de jag betedde mig underligt.
Det gjorde jag ju också.


Å så hemskt. Jag som skulle göra ett så gott intryck. Visa upp mitt bästa jag. Bli accepterad...och betraktad som normal..
2009-04-17 11:23.


Kommentarer till blogginlägget


Symaptisvär. (Men du, Fia har inget med tur att göra. Fia är blodigaste tänkbara allvar - alltid!!)
2009-04-17



Själv tycker jag att Fia är det jobbigaste av allt. Jag känner mig hatad av gud när jag förlorar.
Bra att du inte kastade ut något genom fönstret.
2009-04-17



Stackars dig! Visst känner jag igen hur modet bara sjunker och sjunker och till sist känner man sig bara hopplös... Önskar att jag hade modet att bara gå... kan man kanske inte när det gäller biljard...

Jag flög i stället på en ridutflyckt. Jag kan rida och det visade jag. Sen skäms jag för att jag är kaxig...

Hur man än vänder sig har man ändan bak :-(

2009-04-17



Oj, det där skulle jag kunna ha skrivit.
2009-04-17