|
Satte klockan på att hålla koll på etapptiderna, och kilometrarna avverkdes så här:
1km 6:15, (snittpuls 150, max 170)
2km 6:36, (snitt 160, max 168)
3km 6:33, (snitt 158, max 164)
4km 6:41, (snitt 160, max 164)
5km 6:48, (snitt 163, max 169)
6km 6:26, (snitt 170, max 176)
434m 2:44 (snittempo 6:18min/km, snittpuls 166, max 174)
Inte en enda gång kände jag mig särskilt sliten eller trött, helt otroligt med tanke på pulsdatat.
Jag fattar verkligen ingenting.
Jag jämförde passet med ett tidigare pass som tog någon minut längre men som gick samma runda. Pulskurvan var sig lik, idag låg jag lite högre men kurvorna följdes åt ganska bra i det mesta. Idag sprang jag alltså i högre tempo och med högre puls men det kändes som att jag ansträngde mig mindre.
Och SÅ himla sugen var jag inte, tvärt om var jag rejält orolig inför alla björkar och skit som står längs min runda.
Och visst började näsan rinna som Niagara, men det var allt. Inget värre hände. Så då vet jag det. Rinnande näsa kan jag stå ut med, frågan är väl om min omgivning står ut med mitt fräsande och fnysande. Chockerade nog ett par flyttgubbar i Sumpan när jag fräste ur näsan ordentligt, som löpare gör. De tittade i alla fall som om de aldrig hade sett en snorig löpare förut.
Det kanske var en snorig, kvinnlig löpare de aldrig sett förut, män får göra sånt utan att någon reagerar. Kvinnor ska vara fina i kanten, inte snora och absolut inte svettas. Naturligtvis kissar fina damer rosenvatten också.
Men jag är löpare jag. Jag snorar offentligt, fräser och spottar. Kissar i buskar gör jag också om det behövs, och inte är det rosenvatten heller. Kanske inte så kvinnligt, men det struntar jag i.
2009-04-15 20:47.
|
