Anna Karin D

Fortsättning som följer

..och lite av varje.

Ska börja med att uttrycka en viss entusiasm över vädret; även om det är svenskarnas mest uttjatade diskussionsämne och den eviga trista räddningsplankan då ett samtal går trögt, måste jag ändå ge det en kommentar just idag.

Solen skiner. Det är vårvärme i skåneland och den där vanliga förvirringen utbryter. Vi som gått på rutin i fyra-fem månader måste plötsligt tänka om. Vilka kläder? Solglasögön? Korta eller långa tights? Vårkänslor? Ska jag sitta på balkongen? (Varför har jag inte rensat undan all vinterbråte som jag strutslikt slängt ut där?) Ska jag plantera ett frö? Ska jag göra något över huvudtaget? Folk klär av sig klädlager. Bleka människor solar.
Overklighetskänsla.
En inte helt fel overklighetskänsla, en rätt behaglig förvirrig.

Så var det det där med min "sjukdom". (Nu slutar ni läsa eller hur? Sjukdomsprat är INTE kul, jag vet....men vänta bara!!!)
Jag känner mig fortfarande inte kry. Fast det går inte att peka på vad som falerar. Lite snuvig. Tröttmatt. Lite darrig. Magproblem. Ont i vänster vad. Illamående. Det känns som gravidillamående ungefär, men med 99,9% säkerhet, för att inte dra till med 100, är jag inte det. På smällen alltså.

Tänk om det är tävlingsnerverna som redan börjat spöka? Så kan det vara, det slår mig nu. Det är knappt medvetet.
Men i såfall är det bara inte klokt.
Så kan jag ju inte ha det!

Det hjälper inte att jag vet att det inte spelar skuggan av en roll. Att jag är fyrtionioochetthalvt och då är tävlingsnervositet löjlig. Jag känner inte heller att det spelar någon roll med min placering. Inte heller min tid. Egentligen.
Varför är jag då så rädd, varför reagerar min kropp som på stor fara?
Innan start är jag spyfärdig, matt, torr i munnen, darrig, känner mig sjuk.

Fastän jag sprungit intervaller med god fart, fastän jag dragit långpannor på två mil så förlorar jag plötsligt tron på att min kropp klarar någonting. Tror hjärtat ska stanna, benen inte lyda.
Uppvärmningen sker i ett trött töcken. Gäspar oavbrutet.

Låt bli att tävla!
Är ju det självklara rådet.

Men det vill jag inte! Efteråt är det såååå skönt....

Tips? Råd?
Detta sker utanför viljans makt, varför förstår jag inte, men det är irriterande jobbigt.
2009-04-03 15:24.


Kommentarer till blogginlägget


Jag är M55, och fortfarande känns viss nervositet när det vankas tävling.
2009-04-03



Jag tror jag mår som du, dina symptom stämmer in rätt väl. På riktigt. Blev sådan i morse. Kan inte vara tävlingen, det är riktigt snor som kommer ut. (uäk)
2009-04-03