Rolf Öhlén

Det skar sig

Ligger med särade böjda ben och vilar mitt huvud i en vit bädd.
Himlen är blå. Det observerar jag dock icke. En stor snöklump har sökte sig över mitt ansikte och släppt en del av sina beståndsdelar i mitt ansikte. Tur att jag har tagit med mig mobiltelefonen.

-5 grader. Strålande sol. Klar himmel. En morgon som gjord för en skidtur på skaren. Hej vad det går. Åker mest på skrå för annars går det för fort. Söker mig nerför branten men i slutet av sluttningen kan jag inte motstå längre. Ställer skidorna rätt ner och hej vad det går.

Får svänga lite så jag inte brakar rätt in i skogen. Kommer ner mot skogsbrynet där nattens skuggor ännu leker kurragömma med solens gryningsstrålar. Men…vad nu? Här där skaren borde vara stenhård är den lösare. Skidorna skär igenom skaren emen skaren är för hård för att jag ska kunna styra skidorna som jag vill. Den vänstra skidan far åt vänster och den högra sidan åt den högra.

Som jag inte är delbar med mig själv slutar det hela med att jag ramlar baklänges rätt ner i snön och så är vi tillbaka till utgångsläget. När jag väl befriat mitt ansikte från den skymmande biten skare inser jag att jag sitter fast. Under det tunna lagret skare är snön lös. Mycket lös. Skidorna vilar på snön, fast i skaren. Så fötterna är som när jag står fast jag ligger med baken djupt i snön och böjda knän med särade ben. Oskönt.

Jag försöker sträcka fram en skidspets för att lossa bindningen – det är s k snabbkoppling. Det går inte. Jag gör några försök att resa mig. Fungerar inte. Ska jag behöva ta upp mobilen för att ringa efter hjälp? Till slut lyckas jag vältra över på sidan som en annan sjöelefant och ta mig upp.

Jag försöker ta mig upp på skaren. Går inte. Snön brister, fötterna sjunker ner. Ställer mig med ena foten tvärs över skidorna. Skaren brister och foten glider av. Söker efter mbilen. Ligger inte i fickorna. Fick jag inte med mig den? Rotar runt i snön. Hittar den nere i lössnön.

Lutar skidorna ner i gropen där jag står och lyckas få på mig dem. Tar mig upp ur gropen. Kommer fram till Vidabrant – den långa sluttningen. Skoterspår på tvären och längden. Här är inte kul att köra med alla dessa ärr tvärs över hela området. Tar mig tillbaks till vägen och korsar den.

När jag ska över kanten glider skidan och jag ramlar baklänges på vägrenen. Tar mig upp, kommer över – och här, alldeles nedanför prästgården åt skolans håll till, är det relativt befriat från soterspår och lagom lutning med denna skare för att det ska vara njutbart att åka. Så här genomför jag ett skönt pass under en slösande sol.
2009-03-19 09:18.


Kommentarer till blogginlägget


Snö och isläget börjar bli förrädiskt.
2009-03-19



Ah, trist med bristande skare. Här i Umeå var skaren perfekt imorse. Kanske den behöver frysa och smälta några dagar till innan det blir riktigt bra för dig.
2009-03-19