Rolf Öhlén

Vem väljer vad?

Varför väljer jag som jag gör? För att jag tror att andra förväntar sig det? För att jag själv vill? Men vet jag vad jag själv vill alla gånger? Minnegoda läsare vet förmodligen bättre än jag själv om jag dragit upp detta någon gång förut, i så fall ber jag om eftergift. Så mycket som jag skriver är det inte alltid lätt att veta vad, när och till vem jag skrivit vissa saker.

Vi ska i varje fall göra en tidsresa bakåt i tiden och i geografin. Vi landar i en typisk sjuttiotalsskola. Skolbänkar med gröna lock som går att lyfta, runda lampor i taket som kastar roliga skuggor om man kupar med händerna. Där sitter en liten gosse och drömmer sig bort till en annan värld och är inte medveten om vad läraren säger förrän han abrupt rycks tillbaks till verkligheten när alla hans klasskamrater tar sig orådet före att vråla; jag, jag.

Rädd att missa något spännande häver även jag upp min stämma varpå magistern säger ”Jaha, Rolf och N” varpå ett papper lämnas till mig. Eh, jaha? Vad var det här? En adresslista på barn som vill ha brevvänner? Det här var jag inte ett dugg intresserad av. Varför skrek jag överhuvudtaget? Jag trodde att det var något som jag ville ha eftersom alla andra tycktes vilja ha det, men när jag väl fick det var det inget för mig.

Är det inte lite så reklamen arbetar? Vill få oss att tro att vi behöver eller vill ha något som vi egentligen skulle klara oss bättre förutan? Men det kan gå åt andra hållet också. De flesta av mina klasskamrater hade jeans. Det ville inte jag ha. Varför inte? Var de för stela? För fula? Nej, det var bara för att alla andra hade dem. På det sättet lät jag också andra styra min vilja genom att jag inte ville ha vad de hade.

För att inte tala om musik. Det fanns mycket musik som jag gillade men det tordes jag inte säga högt. Varför inte? För en mig närstående som jag såg upp till dumförklarade den typen av musik så jag vågade inte säga att jag tyckte om den, än mindre köpa skivor och spela. Så den personen styrde vad jag utåt visade och sade vilken musiksmak jag hade. Fast – storbands swing och jazz har jag alltid gillat.

Så vad är det som styr oss i våra val? Vad är det som påverkar våra tankar, vårt sätt att vara? Är det vad andra säger? Det vi läser? Vilka förebilder har vi det vi gör? En av mina största förebilder inom litteraturen var Hans Lidman. Han skrev mycket om Svartån och de upplevelser han hade där. Jag sökte efter Svartån men hittade den inte. Sedemera har jag fått veta att det var en synonym för en annan å. Men tur var väl det.

Jag kunde ha blivit taggad att söka mig till exakt samma ställen som han varit på för att få dela samma upplevelser vilket inte hade gått. Då var då, nu är nu. Men han inspirerade mig till att söka rätt på mina egna fiskeställen i min närhet som gav mig egna upplevelser. Att andra inspirerar en är inte samma sak som att låta andra välja åt en eller styra ens val. Verkliga vänner acceoterar att jag väljer, gör, tänker, tror annorlunda än vad de gör men accepterar mig ändå utan att idiotförklara mig eller det jag råkar gilla.

Den här veckan har gått trögt. Allt – jag menar allt – har krascaht utom äktenskapet fast det har väl också hängt på håret så tvär och sur jag varit. Min fru har en ängels tålamod med en gnatig, grälsjuk gubbe. Ibland förstår jag inte hur hon står ut med mig. I alla fall så har det känts som att bara tarmpa vatten, klampa på i lössand eller sitta fast i lössnö upp till grenen. Hur jag än går kommer jag ingenstans känns det som samtidigt som det bara kommer mer och mer snö.

Nu känns det dock som om jag tagit mig ur det där som hållit mig i ett så sugande grepp och det verkar som energin är på väg tillbaks. I vanliga fall skulle min träningsdagbok uppvisat många vita sidor. Men inte nu. Tack vare den eminenta gruppen Funbeat Streakwalkers har jag promenerat varje dag även när jag haft cement i baken och bly i skorna.

Förstå känslan av att se tillbaks på de senaste dagarna och känna; ”yes, jag tog mig en runda varje dag i alla fall”. Det känns som ett lyft. Men huka er göbber och käringar, Öhlén är på G igen.
2009-03-15 20:51.


Kommentarer till blogginlägget


Har alltid väljt själv. På klassträffen påstod mina gamla klasskamrater att jag alltid hade varit en obstinat jävel. Men det är kanske priset man får ta.
2009-03-16



Har tagit mig igenom det med hjälp av min moder per telefon. Har haft henne som klagomur de värsta dagarna.
2009-03-16