Anna Karin D

verklighetsflykt

På tisdagar funkar jag inte. Jag vaknar liksom aldrig. Mornarna är ett dimmigt töcken och töcknet glesnar bara under korta episoder. Det har sett likadant ut länge, mönstret upprepar sig vecka in och vecka ut och någon förändring verkar inte vara i sikte. Kanske beror det på en ackumulerad trötthet efter helgens eskapader som dunkar mej i skallen hårt och obönhörligt just denna veckodag. Medger att det kan vara lite psykiskt också. Det är långt till fredag.
Känslan av att inte vara närvarande är otäckt påtaglig. Hjärnan går segt och långsamt. Musklerna arbetar segt och långsamt.
Att ens tänka sig snabbdistans eller långa intervaller denna kväll (som jag faktiskt gjorde ett tag, och provade) är såklart meningslöst.

Men nu när jag gett upp alla ambitioner att genomföra ett tisdagspass med kvalité utan bara har ambitionen att komma ut och röra mig har det blivit rätt mysigt. Kravlöst. Klocklöst. Kilomertidlöst. Adrenalinbefriat. Besvikelsebefriat. Hemtrevligt.

Lämnar ostädat hem, diskhögar, gitarrövande söner och eviga inköpslistor bakom mig och drar mot skogen.

Ja, jag har kommit att gilla de där passen. Ensamma. Som en miniflykt från vardagsverkligheten.
Och speciellt nu - när Ljuset har kommit.
2009-03-10 20:29.


Kommentarer till blogginlägget