Anna Karin D

tisdagstänk

Kvart i sex, på väg österut igen. Vänstersko med rum för sårig tå.
Kroppen har vrålat till mig hela dagen att jag ska låta bli att träna, jag är trött i varenda cell, men jag lyssnar inte för jag är dum och döv och tror att den vrålar fel.
En kvart före sex, och ljuset är magiskt. Det mest magiska av ljus över åkrarna. Åkrarna i vinterdräkt, sovande, tysta och kalla. Strimmade av en ännu inte helt bortsmält snö, blåtonad i det magiska ljuset.

Solen just försvunnen bakom horisonten, en kvarvarande himmel, storslagen. Den mest storslagna av himlar där i väster, ser den i backspeglarna.
Brinner.
En kylig, brinnande himmel i väster, och så åkrarna i vikande dagsljus, fjolårsgräs i gråbrunt, snöplättar, mörka trädsilhuetter, en och annan utslängd gård, snö vid norrgaveln. Det är svidande vackert.

Och jag vet att doften finns där.

Den råa, lite fuktiga förvårsdoften. Den som ger hopp.

I spåret, medan det allra sista av ljuset tynar bort, finner jag att kroppen givetvis hade rätt. Jag borde inte ha....just det. Det är något med tisdagar. Något som inte stämmer.

Men doften fanns där.
2009-02-24 21:09.


Kommentarer till blogginlägget


Jag somnade på soffan men är inte säker på om det var du eller jag som gjorde det rätta.
2009-02-24



Våra backspeglar var lika vackra ikväll, och tänk vad du hade missat om du varit klok.
2009-02-24



Och i dag kan du glädja dig åt att det inte är tisdag!
2009-02-25