Anna Karin D

Om tröghet och ilska och solnedgångar

Elände! Jag som skulle bli så bra. Springa så lätt och fint, bli stark och spänstig, bevisa att tiden som går inte betyder något. Att ålder bara är en löjlig siffra. Springa milen på under femtio. Ha!

Träna smart, skulle jag. Och hårt. För då blir man starkare och snabbare. Andra blir det i vart fall.

Men inte jag, konstaterar jag surt och ok, lite barnsligt ilsket, efter dagens misslyckade försök till fartpass.

Jag har kört korta intervaller i stort sett varje vecka i snart ett år och visst, jag har kapat tiden på 200 meter någon sekund.
Men jag har inte kapat tiden på 5 km, eller 10. Där har jag tvärtom blivit slöare och trögare. Däremot kan jag springa längre nu. Två mil är inte så farligt alls. Konstig biverkning av korta intervaller.

Jag har alltså inte tränat smart, eller så är jag för otålig, eller så är jag hopplöst för gammal, eller så är det något fundamentalt galet med min kropp. Eller så är jag naiv och patetisk.

Tänker lite desperat att jag nog måste försöka springa fort lite längre än 200 meter för att det ska bli någon form av fart på mej.

Sprang alltså långa intervaller idag, efter jobbet, med en smått fantastisk solnedgång som kuliss bakom svarta trädstammar i stadsparken. Vit snö. Kallt, vackert, storslaget.

Såg jag det? Njöt jag? Ånä!
Första intervallen, slut efter 200 meter. Tungt. Trögt. Seg gröt i benen.
Andra intervallen; än värre. Trögare än efter tolv kilometer Lidingölopp.
Tredje till sjätte; katastofen fortgår. Gröten i benen blir till cement.

Träning gör mig alltså sämre.

Arg och förbannad på ett väldigt omoget sätt var jag. Ville slå någon. Sparka på någons smalben. Dumma, dumma, dumma! (Det gjorde jag nu inte. Sparkade på någon alltså.)

Springa milen på under femtio är en ren utopi. Det kommer inte att ske i detta liv.

Och......so what. Solen har gått ner, även denna tisdag, och på ett alldeles förtjusande sätt har den sjunkit. Ljuset magiskt i blåtimmen efteråt. Vitt på marken, ljusare. Det är kallt, men alldeles klart och tydligt på väg mot ännu en vår. Och det är gott att veta. Jorden snurrar, jag är frisk, det finns någon som tycker om mig.
Jag har en plats, ett hem, en tillhörighet.
Det är gott att veta.

Även om jag aldrig springer en mil på under femtio mer.
2009-02-17 19:31.


Kommentarer till blogginlägget


Mellan raderna lyckas jag utläsa att du inte är riktigt nöjd med dagens pass. Ungefär som när Eva åkte skidor i söndags. Men du kan vara lugn, ni båda springer under 50min på milen i sommar. Det läser jag i min kristallkula.
2009-02-17



Yepp. Det gör vi. Precis som Leffe säger. Milen under 50. Troligen redan i maj! DU och JAG!
2009-02-17



Eva, det är sommar i maj! I alla fall nere på Kontinenten!
2009-02-17



Ja, vad fasen säger man.... Det var väldigt fint väder idag, och nu kommer snart värmen tillbaka. Om löpningen kommer att kännas bättre står skrivet i stjärnorna, som man förvisso knappt ser här ifrån vår stad, men som man ser ganska bra om man sticker ut till Skrylle. Du får sticka ut dit och spana då och då, passa på att ta en liten runda när du ändå är där. När värmen kommit kommer löpglädjen att ta överhand. Du blir bättre.
2009-02-17



Och vad är väl en viss tid på en viss sträcka mot detta magiska ljus?
Egentligen?
2009-02-18



Vad är väl en bal på slottet...
2009-02-18