Anna Karin D

En studie i grått

Vaknade alldeles för tidigt den enda dag i denna vecka som jag faktiskt hade chans att sova. Inte det minsta förvånande; så brukar det funka. Att sova länge är aldrig någonsin så åtråvärt som när det inte är möjligt. Tröttheten klubbar obönhörligt när det inte på något sätt är läge att nicka till.

Men, det var inte om det det här skulle handla. Klockan sex alltså, vaknar jag, inte pigg alls, men har tråkigt liggande där i mörkret. Gråtråkigt. Går upp halvsju, det svarta utanför är nog mer gråsvart än svart nu och asfalten gatljusglittrar. Vått alltså.

Långpass planerat. Långpass ska genomföras. Även med alldeles för närainpå genomsprungna intervaller i lår och rumpa. Och i vader, rygg, ljumskar, axlar och hjärna.

Håglöst grått när gryningen kommer vid strax före åtta. Sticker ut åtta och tjugo, sönerna sover.
Asfalten mycket riktigt våt, med ett centimetertjockt slasklager på vissa ställen. Startar söderut, under motorvägen, viker sedan norrut längs med densamma. Tillhöger om mig ett industriområde, med all den brist på charm som bara ett industriområde kan presentera - utslängda låga fulbarackhus. I ljusgrått, mellangrått, mörkgrått.
Klockan på Doggyhuset visar 8.26. Tillvänster en evig ström av bilar - ett brus som kunde ha varit ett avlägset vattenfall om jag vore på en sådan ort - ett ständigt brus, som jag numera knappt hör.
Gräset. Platt, gröngrått. Trött, vått. Springer under motorvägen igen och längre norrut. Liten grusväg. Lera. Hund med matte. Grå hund, grå matte.

Uppför, mina ben less. De undrar varför. Det skiter jag i - långpass planerat, långpass ska genomföras.
Asfalt. Finns olika sorters. Knöglig och gammal. Svart och ny. Full med uttrampade bruna löv. Geggalöv. Grön av mossa, då är den verkligen gammal. Söndersprängd av rötter, hal, slipprig. Full av grus, eller sten. Eller av hundbajs. Eller bara slät och korrekt och rätvinklig och vitmarkerad.
Men alltid lika erbarmligt trist att daska sina löparskor i. I vart fall utan påhejande och entusiastisk publik.

Himlen ljusare grå nu - anar en blågrå hoppingivande ton i väster. Men blåsten, hu, den är elak. Ett varv runt Lunds högsta punkt, en forna soptipp. Gräset vattensjukt. Sanden i barnens sandlådor utrunnen. Mer folk ute nu. Möter en och annan löpare. Enormt fula sjuttiotalslådor i bostadsområden. Går de inte i grått, går de i beige.

Ett par kråkor.

Drar söderut, nerför nu, benen hamrar asfalt, stumma, verkligen less, men hem måste jag ju. Äldre bebyggelse, stenhus i stora uppvuxna trädgårdar. Är detta min stad? Hör jag hit?
Februarifult överallt, men om några månader kommer grönskan och bäddar in, förlåtande. Fulheten får snygga kulisser. Blir inramad, utsuddad i kanterna.
Jo, visst är det min stad.

Hemma efter en timma och drygt femtiofem minuter. Chockerar mig själv med att ge upp och gå in.

Istället för att springa runt huset i fyra minuter och femtio sekunder.

Jag gav efter för tristessen i denna gråa asfaltorgie. Men - nu blir alla följande pass roligare, för något annat är inte möjligt.

Och himlen sprack sedan upp och solen sken februarilågt och bländande.
2009-02-08 18:59.


Kommentarer till blogginlägget


Fascinerande. Helt enkelt fascinerande. Medryckande. Målande. Maffigt. Makalöst, Tack för att jag fick följa med genom din beskrivning.
2009-02-08



Ja, februari är verkligen fult! Men idag har jag hört vårfåglar kvittra genom sovrumsfönstret/sjukstugan.
2009-02-08