Rolf Öhlén

Ibland blir det inte riktigt som man planerat.
Som igår.
Slängde några snabba anteckningar om upplevelser från morgonpromenaden.
Tänkte komplettera och finslipa senare. Likaså mitt dagliga träningsprogram.
En längre skidtur. Borde väl gå bra när jag nu var ledig.

Hur blev det?
Var med grabben större delen av dagen. For iväg på hembesök på eftermiddagen. Kom hem senare än jag trodde. Och frun som skulle på årsmöte. SVT fungerade inte. Innan jag fick grabben i säng var klockan 20:00. När jag läst klart boken vi höll på med var klockan 21:00. Sjöng godnattvisor. Jag somnade före pojken.

Frun hittade mig sovande i grabbens säng. Pojken sov också i och för sig, men som han konstaterade i morse när jag berättade att mamma väckte mig för att jag hade somnat hos honom; ”Och jag fick somna mig själv för att jag skulle somna”. Snubblade sömndrucken i sängen. Den sista medvetna tanken var att jag missade mina situps, luftcyklingen, arm- och benlyften samt sjukgymnastiken för armarna.

Så nu blir det två dagar.
Igår: ”-15 grader kom iväg ca 7,30. En bil kommer uppe på landsvägen. Längs vägen upp till järnvägen står grannens timmerbil upplyst som en lyxyatch. En hel del bilar i farten. Möter ett skolbarn som bubblar av förväntan inför något stort som ska hända i familjen. På väg tillbaks möter jag en annan elev och fler bilar som är i farten.

En av grannarna är ute. Han hälsar och säger att det inte är så vältrafikerat så här på morgonen. Skojar du säger jag, rena rusningstrafiken jämfört med i går och förrgår vid samma tid. Grannen skrattar.

En till trött elev kommer uppför familjens uppfart samtidigt som timmerbilen blir stående i vägskälet vid församlingshemmet i väntan på den bil som kommer västerifrån. Himlen är klar med en svag gul rodnad i öster och blått i väster. Men tittar jag noga ser jag ett band av svagt rosa som delar av den blå skyn som ett band över en blå yta. Halvvägs förbi kyrkogårdsmuren slocknar gatlysena. Då syns bandet ännu bättre, Men – vad nu? Gatljusen tänds igen. Märkligt. Det var en kort dag. Men i skrivandes stund ser jag att de åter har sloclknat”

I morse; vacklade sömndrucken ur sängen strax före halv sju. Allt det där som jag tänkt hinna göra efter att grabben somnat får jag göra nu; tömma sopspannen under vasken, köra ut sopkärlet till vägen, tömma askspannen och ta reda på soppan från igår. Den är nog bara att slänga vid det här laget.

Jag kommer i alla fall ihåg att sätta i motorvärmaren. Ska in till Örnsköldsvik och fixa en sak åt mor i dag. Tar av mig handskarna. Fimlar med motorvärmarkontakten. Fingrarna blir stelfrusna. Får i den, tar på handskarna, greppar stavarna och iväg.

En fantastisk morgon. Luften är kristallklar. Himlens klaraste nattögon blickar ännu ner, trotsande den gryningsrodnad som långsamt förebådas i öster. Mellan två berg syns ett blodrött sken som snabbt klingar av och där bergkammarna sluttar uppåt svalnar det till en svagt orange, tunn linje innan en ljusblåpastellfärg tar vid. Den övergår snabbt till mörkblått och i väster är den dekorerad med små vita moln som gräddklickar mellan de sista gryningsstjärnorna. Inte mycket folk i rörelse. Mest bilar.

Det nyper i skinnet. Skönt. En helt underbar promenad jag aldrig skulle kommit mig för att göra om det inte vore för Streak Walkergruppen. Något av det bästa jag gjorde här på Funbeat när jag hoppade med i den. Hur kunde jag någonsin tveka?

I skrivandes stund ser jag genom fönstret en svagt rosafärgad molnkant sakta stiga upp i sydväst och en ljusblå, klar himmel. ”Lika blå som dina ögon lika ljusblå var min tro att jag redan i morgon skulle njuta lugn och ro”. Kanske inte passande, men den versen ko bara för mig i detta nu.

Bilder; Grabben och jag i våra Funbeatattiraljer