Anna Karin D

Rutinkoll

Mina vardagsmornar är en orgie i rutin. Och så här års är de kolsvarta också, en trist kombination, mycket trist.
Väckarklockan ringer 05.30, som den ska, för då ska jag gå upp. Jag stänger av den och går inte alls upp, enligt rutin, för jag tror att det blir lättare om jag väntar bara fem minuter till. Det blir det inte, inte en enda morgon.
Går upp för sent och rutinstressar.
Enda variationen är olika grader av halvdödhet.

Gör tre mackor med rutinartad pålägg och tar med till jobbet. Äter rutinflingor. Rutinväcker tre ännu halvdödare söner. Tjatar på rutin.

Cyklar samma rutinväg till jobbet, jag kan cykla den i sömnen (så varför skulle jag vakna för?), jag sneddar på samma ställen varje morgon, möter samma cyklist med alldeles jobbigt stark framlampa på Råbyvägen, kollar upp mot grannens fönster. Grannen står alltid i köket och fixar med något frukostaktigt. Möter senare alltid samma promenerande kvinna med lätt övervikt, det sker i Professorsstaden, ett par hundra meters variation avseende platsen. Hon eller jag tidig/sen.

Parkerar min cykel på exakt samma ställe i cykelstället under KK. Tar kulverten till omklädningsrummet och möter alltid samma mörka tjej med klapprande skor på väg åt andra hållet.

Rutiner är så tråkigt! Så enormt själsdödande präktigt vråltrist så man vill bara skrika.
Men, jag inser att de fyller en funktion. Hur skulle det se ut om man varje dag skulle fundera ut nya mönster? Igen och igen?

Hursomhelst, för att bryta den gäspiga monotona tristessen kan det räcka med små justeringar.
Till exempel beträffande mina mackor:
Jag kan skippa osten på ostmackan.
Jag kan ta annan ost på ostmackan.
Eller den vågade varianten: strunta i att ta med mackor.
Äta upp någon annans mackor.


Äta upp den medhavda lunchen redan på fikarasten. Det har jag provat, det skojade till det hela lite.

Nu till saken: Uppiggad av en helt oplanerad morgonstrid med efterföljande känsloutbrott (mitt) med en kollega har jag tagit mig an denna måndag med lite mindre glasartad blick än normalt.

Bestämde mig alltså att ge mig ut och springa - PÅ EN MÅNDAG. Och kroppen sa YESS, kul, kör på, gillar det! En schysst platt mil, asfalt, pigga ben..

Tänk så skönt det kan vara att bryta en och annan vana.
2009-01-12 20:46.


Kommentarer till blogginlägget


Rutin gäller nog inte lika mycket för mig. Vet inte ens vilken del av landet jag vaknar upp i, en smärre överdrift men det är normalt olika mån, tis och ons-fre. Går upp olika tider. Möter olika sorts bilköer. Frukosten är likartad. Smörgås, 1 eller 2, och ett glas juice. Fikar normalt först på jobbet. Fast ibland flyger jag till jobbet. Då får jag gå upp före kl 5, å andra sidan sover jag på flyget. Dylika dagar blir vilodagar, för jag hinner inte träna.
2009-01-12



Vanor kan bli till ovanor som måste brytas men tar man för vana att bryta en vana blir det vant med ovanor vilket gör att det vana blir något ovant så att bryta med ovanor är att införa vanor vilka då måste brytas eftersom det inte är bra med vanor.

Men själsdödande kan det vara, vi behöver något som bryter mönster. Bara en liten detalj kan räcka för att få lite liv i det hela. Att äta upp någon annans mackor gillar jag.
2009-01-12



Är han inte litet skrytsam nu, Leif Andersson? Berättar vilket spännande liv han lever jämfört med dig och med oss andra dödliga...
2009-01-12



Ha ha ha! Vilken jet-setter han är lille Leif! :-)
2009-01-12



Men en väldigt levande text om trist rutin!
Fler bråk på jobben, det piggar upp.
2009-01-12



Min väckarklocka ringer 5:15, då kommer jag upp 5:30.
2009-01-13