|
Visserligen har jag hört att de som utövar olika idrottsaktiviteter avverkar grenar men knappast så bokstavligt och ofrivilligt. Det här var bara löjligt. Nedanför kyrkan på väg till Arnes spår glider jag in på ett skoterspår. Skidorna far som en klick smör i en het stekpanna. Där lutar sig ett träd in över spåret och jag får en av dess grenar i grenen. Tack och lov viker den sig lätt undan – ja, trädgrenen alltså.
Framme vid spåret väntar en glad överraskning och en sensation. Spåret är nydraget och jag skymtar en åkare till bakom mig. Det är dock inte slut på överraskningarna. Vid Harpsjötorpet möter jag mannen som dragit upp och fått ge namn åt spåret. Tre åkare samtidigt. Wow. Den tredje visar sig vara en av hans döttrar.
Jag åker två varv, 8 km på 105 minuter. Inte riktigt sant. Till den tiden skall också läggas färden till och från spåret samt att jag stannade och tog kort samt fumlade med mobiltelefonen. På väg tillbaks lyser solen på kyrkan så jag tar av mig skidorna och springer dit för att se om jag kan få några häftiga kort.
Inne i kyrkan är det ingen idé visar det sig, men kanske uppifrån kyrktornet? Not till mig själv; Skidpjäxor på plåttak=inte bra. Tillbaks där jag lämnat skidorna. Vad blir bekvämast? Att göra sig omaket att ta på sig skidorna eller ta dem i handen och bära dem de ynkans 50-tal meter som är kvar? Innan hjärnan bestämt sig för vad som är enklast har redan mina lemmar löst problemet genom att sätta på sig skidorna och greppa stavarna.
Typiskt mig att handla innan jag tänker. Det är väl därför huset tidigare har översvämmats av snacks-, godispåsar och läskflaskor. Nu ska det bli ett slut på det. Håll tummarna – på mig alltså så jag inte kommer åt att handla och äta detta elände.
Månen hänger som en ballong alldeles ovanför trädkronorna.
Gamla Baptistkapellet.
Ett trevligt rundningsmärke längs Arnes spår
Inte för att det var den grenen jag åkte in i, men en bländande sol som möter längs en del av spåret
2009-01-09 14:09.
|
