Anna Karin D

att vara snabb

En gång för mycket länge sedan, i en annan tidsålder, i ett annat sekel började jag löpträna. Först orientering som ungdom, men jag kom efter ett tag på att jag var bättre på att springa än på att läsa kartan - eller rättare sagt, jag hade för bråttom för att hinna läsa kartan. Det var frustrerande. Och det var inte med självklarhet jag trampade rakt genom kärren med iskallt lervatten upp till låren. Gillade inte riktigt klofs-klofset i skorna efteråt. Blev aldrig kompis med grenarna och pinnarna som hela tiden var i vägen och slog mig i ansiktet.
Kom på att det var skönare att springa på stig. Väg. Och långt. Mådde bra av det, tankarna flög sin egen väg. Kände att ju längre jag sprang desto bättre var jag. Gick med i klubb. Började tävla. Hatade att tävla, men älskade det ändå. Hade svår prestationsångest. Var livrädd innan start. Mådde illa av nervositet. Men älskade det ändå, efteråt. Gillade tanken på nästa tävling.

Nog om ångestar.
Detta var på 80-talet, långlöpning var på stark frammarsch, folk skrev böcker om det, vanligt folk vågade sig på marathon.
Jag tränade. Och tränade. Ensam och i sällskap.
På den tiden var det inte snack om intervaller för långdistansare. Kanske lite fartlek, lite snabbdistans, kanske några backar. Möjligen någon tusing. Men inget på bana. Absolut inga tvåhundringar.
Så jag malde på. Hade träningsveckor på uppemot 13 - 14 mil. Här kan vi snacka lsd...
Jag måste ha dödat varje ansats till snabba muskelfibrer. Måste ha lagt grunden till de sugrörsben som har förföljt mig sedan dess, och etablerat en total brist på snabbhet.

Sedan gick det måååånga år.
Och så:
För ett år sedan, knappt - blev jag sugen på att testa det min son och resten av klubben höll på med minst en gång i veckan. Mycket skeptiskt. Men ändå -sugen. På intervaller, alltså.
Jag hängde därför, efter uppvärmning och stegringslopp (bara att göra som de andra) på E, tjej i min ålder, mycket duktig. Sprang EN intervall. Tvåhundra meter. Grymt. Sprang en till, höll på att bryta ihop. Mjölksyran rann ut genom varje por. Fick ge upp. Hade träningsvärk en vecka. Och då snackar vi TRÄNINGSVÄRK!

Funderade på om det var fel på mina muskler, fel på mig, fel på allting. Men eftersom jag, även om jag måste gnälla och oja mig lite innan (någon slags ritual, blir så trött på mig själv), alltid vill testa gränser och göra det jag inte tror jag kan, så gjorde jag det igen. Och igen.

Ja..alltså, nu tycker jag det är kul. Och det går, Inte fort, men fortare än förut. Och skitsamma vad det leder till (förhoppningsvis ändå till en snabbare jag på längre distanser), jag är så stolt och glad att jag faktiskt gör det. Utan träningsvärk...

heja heja..
2008-11-29 13:58.


Kommentarer till blogginlägget


Du är snabb! Redan! Heja heja dig! (men du måste vänta på mig, jag vill fortsätta vara jämn med dig :-)
2008-11-29



Det tar nog lite tid att vänj om långsamma muskelfibrer på dekis att bli spänstiga, snabba dito. Jag minns hur du i höstas ensam och tappert körde dina 200-ingar. Nu kör du dem inte ensam längre, eller? (Jag var för fokuserad på mina egna att jag inte såg vem du sprang med....) Det går framåt och du blir starkare och mår bra av det, skitsamma vad för nytta du har av det. Det är rent av den bästa presenten du får. :-)
2008-11-29



Men du har ju fortfarande väl höga prestationskrav. Annars skulle du inte lägga in onödiga bisatser som "inte fort".
2008-11-29



"Fort" är en definitionsfråga. Precis som "långpass"...?
Nej, det är fort(!)farande inte fort, men det är fortare. Än förut.
Långsamma muskelfibrer på dekis...hu...det låter nåt det. I klass med gäddhäng. Gudbevaremig.
2008-11-29



Ja, det är en definitionsfråga. Men, utan prestationskrav så är man nöjd med, eller reflekterar inte över, sin egen fart. Och med höga prestationskrav är man aldrig nöjd med sin egen fart.
2008-11-29



Intervaller är framtiden!
Och mycket roligare än aldrig så behagliga långpass. Om du frågar mig.
2008-11-29



Du kan! Heja, heja!!
2008-11-29