Rolf Öhlén

Snön fortsätter att lysa med sin närvaro. Bäst att passa på. Grabben sover, frun hemma från scouterna. Hittar henne vid datorn. Byter om. 10 varv runt huset. Minst 10. Långtråkigt? Inte långtråkigare än vad jag gör det till. För att bevisa detta påstående bestämmer jag mig för att hitta minst två olika saker att tänka på för varje varv jag åker på den ca 270 meter långa banan jag lagt upp.

Varv 1 Jaha, då ska vi se. Vad ska jag upptäcka här då? När jag svänger strax innan landsvägen har jag församlingshemmet i blickfånget. Det lyser. Har det varit körövning? Jag fullbordar svängen och åker norrut. Karlavagnen hänger till höger om huset.

Jag svänger upp mot arrendatorsbostaden. Fönstren gapar svarta och tomma. Vilka människoöden har icke där passerat revy. Nordins som bodde där ett tag hade efter vad jag fått mig förtäljt en speciell relation till en av mina företrädare som hade en tax och plägade vinterutfordra rådjur. Det passar kanske bra att jag tänker på det när jag nu passerar bron och går in på

Varv 2. Jaha. Vad finns det nu att tänka på, nu har du väl uttömt alla tankar? Ack nej, gatlyktornas gula sken får mig att dra på mun. Glömmer aldrig när min fru, son och jag återvände efter en av våra odysséer söderut och såg att de vita lamporna blivit utbytta mot ”stadens ljus”. Jag fick väldigt roligt åt det.

Jag drar mig till minnes min sejour i Järvsö där jag som barn på väg till biblioteket kunde stanna under en gatlykta och se upp mot de fallande snöflingorna och leka att jag färdades genom rymden och att flingorna var stjärnor jag passerade. Stjärnor ja. Plejaderna hänger i söder. Undrar om det finns liv på andra planeter? Hur det i sådant fall ter sig? Har jag någon ”tvilling” fast i en annan form som gör samma saker som jag, tänker samma saker som jag? Jag ser mastens röda sken i öster. Det väcker studentminnen som bara vart och ett skulle vara värd en hel massa varv.

Varv 3 …och nu? Postlådan. Hinner nätt och jämt börja spinna några tankar om posten förr och nu när jag ser ett dimsjok följa landsvägen österut. Det ser nästan ut som ett andeväsen. Jag följer det med blicken allt eftersom det rör sig med ungefär samma hastighet som en promenerande människa.

Jag passerar ett av mina översnöade skidspår. Det var det jag drog upp när jag mötte grabben som var på väg från församlingshemmet på sin kälke som mamma fick dra i uppförsbacken. Nu är spåret halvt översnöat. Kommer att tänka på en dikt om ett översnöat skidspår som finns i en antologi min mor har i sin bokhylla. Har för mig att hon fick boken som någon slags premie. Näst senast jag var där tänkte jag leta upp dikten och läsa den igen men hann inte. Ett tag kunde jag just den dikten utantill.

Knutlampan borta hos grannen – han med timmerbilen – lyser. Grabben hans har jag spelat bordshockey med. Ett tag var det ett helt gäng som höll på. Kommer särskilt ihåg en grabb, vilka duster vi två hade. Vill inte sätta ut några namn med tanke på den så kallade integriteten.
Att skolor, företag och offentliga inrättningar sätter upp övervakningskameror för att komma åt vandalism är tydligen helt förkastligt men att privatpersoner filmar, tar kort på olycksplatser och brottsoffer med sina mobiler och som sedan publiceras i dagstidningar och skvallerblad är tydligen helt ok. Märkligt. Nåja, det räcker med att nämna att han ofta nämnde en back i Modo som på den tiden hade nr 2 och vars efternamn har med ett visst träd och en viss projektil att göra även m det är lite annorlunda stavat.

Hoppsan, nu kommer jag redan in på varv 4. En bil passerar. En hund skäller. Dessa händelser snarare förstärker ödsligheten än bryter den. De ger en fläkt av liv, av modernitet, en kontrast mot tystnaden, mot de stumma bergen och den mörka natthimlen. Det blir en tydlig relief – det uråldriga, det stumma, det vilda, det naturliga mot det mekaniserade, moderna, sterila.

I dag ska allt gå så fort, vara snabbt, omväxlande. Moderna musikvideor har så snabba klipp att hjärnan inte alltid hinner registrera och förstå vad det är den ser. Allt ska gå så snabbt. Jag ser upp mot stjärnhimlen. Om allt skulle filmas och sedan spelas upp mycket snabbt skulle vi förundras över vilka växlingar det finns bara under ett dygn.

Men skiftningarna kommer långsamt, smygande – så vi hinner smälta och betrakta det så länge att många tycker det hinner bli långtråkigt – som den här bloggen. Men det finns hela tiden små, nästan omärkliga skiftningar – om jag vill se dem.

Varv 5. Landsvägen. Hur länge har den haft den här sträckningen? Vilka har passerat på den? Kanske några av mina anfäder och anmödrar som bodde i Mosjö under en del av sin levnad. Undrar vad de skulle tänka om sina ättlingar om de såg mig här i kväll? Hur levde de? Utan el, utan rinnande varmt och kallt vatten? Samla mat för vintern, hålla kreatur för sin överlevnad. Det kan inte ha varit lätt. Krig, farsoter, nödår – det var nog inte alltid så lätt.

Kommer det en bil? Björken vid tomtgränsen ser ut att lysa lite lätt i mörkret. Nej, ingen bil kommer på vägen. Nu ser jag. Både häggen utanför grabbens sovrumsfönster på ena sidan och lärkträdet på andra sidan spåret jag åker lyser i topparna på samma sätt. Träden står klädda som brudar i väntan på sin brudgum – frosten har klätt dem i vackert vitt som reflekterar det ljus som strålar på dem från gatlyktor, elektriska lampor från huset – och kanske också lite från stjärnorna.

Men åldern ser ut att ha tagit sin tribut där de står i väl mogen ålder, hastande hän mot förgängelsen. Ändå har de aldrig varit vackrare än nu i sin falnande skönhet, med värdigt lugn beskådande sin omgivning med vänlig kärlek och vishet som ett långt liv kan skänka. Varför har vi så lätt att bara se till det yttre? Varför tror så många att de bara har ett värde om de är attraktiva i andra människors ögon?

Alla människor har en skönhet i sig själva, varje ålder, varje fas i livet har sin skönhet, sin charm, men det är så lätt att den aldrig får komma fram på grund av att vi tror att vi måste vara, tänka, tycka, se ut på ett visst sätt istället för att vara oss själva …och…nej, inte redan, jodå…

…varv 6…attans, nu måste jag bryta tanken och söka rätt på något nytt igen. Jobbigt det här. Varför är vi så otåliga av oss? Resa. Jag älskar att resa. Jag kan sitta och titta ut genom ett fönster i timtal. Läsa för att tiden ska gå fortare? Vad då för något? Den där boken som jag kan läsa innan jag somnar eller när som helst annars istället för att se ut och upptäcka rådjuret som lyfter huvudet, det älskande paret som vandrar hand i hand, älven som nästan frusit till, skitningarna i landskapet, i dagern.

Ja men på natten kan du väl inte se något? Min egen spegelbild. Funderingar om vem jag är, vad jag vill. Anar världen där utanför som fladdrar förbi i en ständigt ny mosaik. Ett järnvägskorsning där bilar står och väntar, ett sovande samhälle med ett före detta stationshus. Vilka nära och kära har tagit farväl för att aldrig mer mötas i denna värld? Vilka tårar av lycka och sorg har fällts vid denna perrong? Vilka främlingar har klivit av för att skapa sig ett nytt liv? Lägger märke till årets första skidspår. Det blev inte så bra.

Varv 7 Hur många har bytt spår för de ledsnat på det gamla? Hur många har besviket konstaterat att ordspråken; gräset är alltid grönare på andra sidan, man ska inte gå över ån efter vatten och du vet vad du har men inte vad du får stämt men inte vågat erkänna det för sig själv utan försökt intala sig att det ändå var rätt för att de inte törs erkänna sitt misstag ens för sig själva?

Å andra sidan, hur många trampar inte runt i gamla hjulspår som verkligen borde bryta upp och skapa sig något nytt? Vad är egentligen eftersträvansvärt – att våga bryta upp och bryta nya vägar eller att härda ut och hålla fast vid det man har? Det finns inget universellt svar på den frågan Det beror på vad det är och vem du är. Det finns inga patentlösningar som fungerar på alla överallt i alla situationer. Men lösningen på problemen ligger inte alltid där vi tror att vi ska finna dem.

Knutlampan på bilverkstaden skymtar i mörkret mellan träden. Den karln tycks aldrig sova. Det lyser sena nätter och vissa lördagar. Så är det väl att vara småföretagare i glesbygd. Jobb dygnet runt, året runt för att få det att gå ihop.

Varv 8. Jaha ja, vad skulle jag nu blogga om på de olika varven jag kört. Börjar bli mycket nu. Var och en av dessa tankar – jag kan till och med ha missat någon – skulle jag normalt kunna dra ut på i minst fem varv om inte 10. På det här varvet borde jag försöka memorera de olika tankarna, men har jag lovat er nya så har jag.

Få se. Mina bästa tankar brukar komma när jag inte krystar fram dem. Jag skapar lättast när jag rör mig i naturen. Men nu är det bara 1,5 varv kvar? Nej, nu struntar jag i det här nu måste jag få tid att njuta lite också. Jag fyller lungorna med klar nattluft, späckad med stjärnglitter. Vintergatan, mitt galaktiska hem, sträcker sig över mig. Tur att vi bor i utkanten, vilken trafikstockning det ska vara i centrum.

Jag lyssnar till stavarnas frasande i snön, mitt hjärtas rytmiska dunkande. Då kommer tankarna av sig själva utan att jag behöver stapla dem på varandra för att visa hur omväxlande det kan vara.

Varv 9. Nu struntar jag i er och tänker bara njuta av tystnaden och natten. Den senare är inte helt svart. Mer mörkblå som blir ljusare i norr, strax ovanför bergkammarna i norr.

Varv 10. Åker. Åker. Rensar hjärnan. Skönt. Ett tag blev det väl mycket. Tro mig, har ni läst ända hit kommer ni att tycka att det var jobbigare att läsa det här än vad det var för mig att åka dessa 10 varv. Åkte ett till av bara farten.

Tro mig, vart och ett av dem blev överfullt av tankar och känslor. Det är inte vägen, sträckan som är tråkig. Det finns alltid något att se, något att tänka på. Var sekund, var meter kan fyllas med något slags innehåll. Det är du som väljer vad du vill fylla det med; industrialiserat dunka-dunka, litterära eskapader – eller om du verkligen vill ta ett möte med dig själv, bearbeta dina egna tankar, fylla din tid med drömmar, minnen, möjligheter – eller om du vill stänga allt sådant ute och istället låta dig översköljas av den moderna tidens skval.

Träna på!