|
Jag har upptäckt ett intressant, men ytterst angenämt fenomen.
När jag springer på lunchen tar det ganska lång tid innan jag får några ordentliga "kickar" av löpningen - ofta upp mot milen. I alla fall om jag springer i ett jämnt tempo - kör jag intervaller går det fortare.
När jag springer på morgonen har liksom huvudet inte vaknat och det verkar som om kroppen chockas när jag sätter fart. Efter bara några minuter rullar en underbar cocktail av "välmående-kemikalier" av typen adrenalin och endorfin genom min kropp. Jag tror alltså helt enkelt att kroppen tror att det brinner eller att "ryssen anfaller" och gör sig beredd på att antingen fly eller slåss. 
Jag som konstant sucktar efter njutning tackar och tar emot. 
Idag blev det 5 km. Första 4 km i 5:42-tempo, sedan ökade jag till 5:00-tempo och till slut 4:30-tempo.
Nu kan jag, full av lugn och välmående, ägna mig åt dagens alla möten. Blev nästintill gråtimild när jag sprang och tittade på klockan och tänkte "det är måndagmorgon, klockan är 08.00 på morgonen och här springer du och mår gott". Undrar om det finns något bättre sätt att börja arbetsveckan på???
Löpning regerar!!!!! 
2008-11-17 09:22.
|
