Anna Karin D

månlöpning

Fullmåne över lundaslätten på väg mot Dalby. Fullmåne bakom tunna molnslöjor, något slags halofenomen runt månplattan. Mystiskt och mäktigt. Prismat igen, fast inte lika tydligt som i tisdagens regnbåge.

Hamnade i ett skrylliskt träningsvacuum kvart över fem, dagjoggarna hade hunnit hem och kvällslöparna hade inte hunnit äntra arenan.

Ensam i skogen. Ensam med träden, grenarna, rötterna och stenarna. Bara ljudet av mina fötter mot stigen, dunk, dunk, dunk, plask - vattenpöl..
Ljuset från en lyktstolpe når inte riktigt fram till ljuset från nästa. Mörker däremellan. Prassel.
Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd, inte alls rädd, kanske är jag dum, men jag känner mig trygg.
Det är värre i stan.

Månen, med sin haloring mellan tallstammarna. Långa månskuggor där inte lyktljusen når.

Dunk, dunk, starka ben ikväll, rädd är jag inte, lätt känns det.

Kan det inte kännas så här när jag ska tävla?
2008-11-13 18:56.


Kommentarer till blogginlägget


Min kusins man har lärt sina barn att skogen inte är farlig. Men så jobbar han med skogsvård också.
2008-11-13



"På himmelen vandrar sol, stjärnor och måne och kastar sitt fagraste ljus över Skåne..."
Vad mysigt det låter.
2008-11-13



Undrar litet vad Leif har lärt sina barn? Att man ska akta sig för skogen när det är mörkt, kanske? Min pappa har i alla fall lärt mig att skogen inte är farlig, inte ens när björnen kommer som den gjorde när vi plockade hjortron för ett par somrar sedan... (Jo, litet mörkrädd är jag i alla fall. Men mera rädd för spökfigurer än för verkliga fula gubbar...)
2008-11-13



Du skriver så fint och romantiskt om löpningen.
2008-11-13