Anna Karin D

Nedplockad i Torup

Yddingeloppet.
Vad gick fel? Jag har varit peppad som bara den. Jag har tränat seriöst i åtminstone en vecka. Jag har kört ett kvalitétspass som blev riktigt bra. Känt mig stark och lätt. Snackat mej igenom tretton skryllekilometrar i ett rätt schysst tempo. Blivit av med förkylningen. Har inte ont i foten. Har käkat ordentligt och sovit gott de flesta nätter.
Blivit av med fredagens dåliga humör tack vare vin och lax och förstående och mysigt sällskap. Känt mig glad, lugn, förväntansfull.
Inte speciellt nervös innan loppet heller, mest irriterad på det ihållande ösregnet, men inte farligt.
Det borde bli mitt livs lopp ju! Borde ha sprungit på spänstiga ben i leran och bland boklöven!
Och så blev det något helt annat. Tungt redan efter två kilometer. Noterade då att skogen var fantastiskt vacker i vätan, de gula löven lyste klart och blankt, men sedan noterade jag knappt något mer av omgivningen utan koncentrarade mej på att stå ut. Knixigt, småbackigt, inga slakmotor (sedär jag har lärt mig norrländska..!), mest tvärbranter, korta sådana, svängar, stenar, gropar. Men sånt gillar jag ju! Hatar landsvägsrakor där man kan se vägen sju kilometer bort.
Flåsigt. Darrigt. Klarade inte ens att dricka ur mina vätskebältesflaskor på grund av denna konstiga andning. Måste förresten sett lite överambitöst ut, vätskebälte i detta skvalande, men det var SPORTDRYCK i flaskan.
Förbi mig sprang män som måste passerat de åttio, kvinnor som måste passerat de sjuttio, män med magar, kvinnor med rätt måga extrakilon på rumpan, killar iklädda huvtröja (som måste ha vägt två kilo extra efter halva loppet, ojoj..) och svårt överpronerande nybörjare i tennisskor.
Urk. Jag började skämmas över att bära min Björnstorpströja. Som ju skvallrar om en viss ambition. Över mina tights. Mitt pinsamma vätskebälte.
Upprättade lite värdighet de sista kilometrarna då jag lyckades ta mig förbi någon liten farbror, säkert 95 år gammal.
Presterade en patetisk spurt.

Så nu är det alltså rannsakan och analys. Vad hände? Varför tränar jag så bra och tävlar så uselt???

Upp ger jag inte, även om jag ett kort (nä, ganska långt) ögonblick kände att jag hör hemma bland huvtröje- och joggingbyxegänget och där ska jag hålla mig, NO MORE...
Nädå, på det igen ska jag, men jag måste fatta varför det inte funkade.
Dålig dag?
2008-10-26 19:31.


Kommentarer till blogginlägget


Kanske inte rätt uppladdningen att ha magsjuka?
2008-10-26



Men du, som ju är en fd elitlöpare, måste väl ändå veta att det inte alltid går som man planerat. Skulle allt vara förutsägbart skulle det vara jättetrist. Även om man hoppas på en överraskning åt andra hållet, ett toppenlopp då man känner sig nedtränad och i usel form.
2008-10-26



Det går väl nästan aldrig som man planerat - och det är det som gör livet spännande.
Förutsägbarhet är vansinnigt tråkigt - så egentligen är jag GLAD för mitt kassa lopp!
:-)
2008-10-26



Som jag sa innan, den klubben är jag också med i. Känner mig väääldigt ofta så där seg när det är dags att ställa sig bakom startlinjen. Men på träning, då är det alltid andra bullar! *suck*
2008-10-26