Anna Karin D

Idag

Det piskar regn mot rutan och viner i vädringfönstret. Höst!

Igår var det också höst, fast på ett annat sätt - en mild sol genom löven. Knallrött i lönnarna, gult i en björk, alens grågröna blad på stigen. Klart, Malmös stolta symboler (Torson och bron) syntes tydligt på väg från Dalby till Lund. Som om de flyttats närmare.
Friskt i luften, att andas är som att dricka klart källvatten då man är törstig.

En sådan där lördag då hösten är som bäst! Tio kilometer med manligt sällskap. Det är tufft med (manligt) sällskap när man springer tycker jag, speciellt när (det manliga) sällskapet är sju klasser bättre på att springa än jag. Då drabbas jag av prestationsångest, vilket är oerhört dumt. Jag vet ju att mannen i fråga HAR en fri vilja och KAN avgöra själv vilket tempo han vill springa i. Han väntar inte alls bara på de förlösande orden "spring du, vänta inte på mej" för att äntligen få sträcka loss i eget tempo.
Ändå tjatar jag på som en envist korkad papegoja. "Nu går det väl ändå för långsamt?" "Säkert att du inte vill dra iväg?" "Du MÅSTE inte ha sällskap med mej för att vara schysst" "Men när backarna kommer kan du väl sticka före? Jag lovar att jag inte blir ledsen"
Blablablabla.. Jag blir andfådd av allt tjat. Det går då givetvis ännu långsammare. Ger upp efter några kilometer, då (det fortfarande manliga) sällskapet bemöter mig med tystnad och ignorans och fortsätter springa på vid min sida. Utan ansats till att vilja sticka före.

Börjar njuta istället. Av hösten, friskheten, skogen, doften, kravlösheten, långsamheten, sällskapet, färgerna. Av min egen tystnad.

Det var ett skönt pass!

Idag piskar som sagt regnet. Jag har styrketränat inne och mannen, som sprang långsamt vid min sida igår, har kört tempopass. Ensam.
Smiley
2008-10-05 12:08.


Kommentarer till blogginlägget


Åh, där känner jag igen mig precis. Prestationsångest var vad jag kände igår när jag sprang med Leif. För bara ett år sedan kändes det okey att springa med honom, men då han blivit bättre och jag sämre blir jag pressad och stressad. Fånigt och dumt - av mig. Precis som ditt manliga sällskap har ju även Leif en egen vilja! Trots allt, för närvarande springer jag bäst ensam eller med kvinnligt sällskap. :-)
2008-10-05



Jo, lite knäppa är ni!
2008-10-05



Det måste nog vara så att ni (killar) gillar tjejtempo då och då..?
2008-10-05



Eller så är det så enkelt att vi gillar tjejsällskap! ;-)
2008-10-06



Ha ha! :-)
Själv brukar jag roa mig med att spana in Oves komiska löpstil i 6 minuterstempo - det ser liiite ansträngt ut. :-)
2008-10-07