Anna Karin D

Lidingöloppet!!

Från stadsbusshållplatsen till lidingöloppsbussens uppsamlingsplats i norra Lund var det långt(300m)och lutade svagt uppåt. Det var mycket jobbigt och det liksom skavde under höger fot. Jag fick halta och gå långsamt. Det var småsten i vägen som gjorde att rullväskan ideligen hakade upp sig och välte. Andfådd. Svettig. Irriterad på väskf-n.
Jag fick vila på kanten till nån slags fontän i väntan på långfärdsbussen. Solen sken skarpt, man fick ha solglasögon. Kisa. Tröttsamt. De andra som också väntade såg oförskämt vältränade, skadefria och pigga ut. Övermänniskor. Friskfotade.
Jag vilade foten.

Bussen till Stockholm tar ca 9 timmar, två matpauser inberäknat. Det är ett väldigt kul gäng som åker upp, stämningen är hög, det snackas friskt. Det var andra gången jag och sonen åkte med i år.

Sprang veckans första löpsteg på en rastplats i Småland för att undvika att bli nedmejad av en långtadare. Det kunde gått illa. Högerfoten kunde ha brutits. Chanserna till en 15km start hade decimerats.

I trakten av Linköping fick jag ont i ryggen. Aj. Ischias nu också? Bussätena är inte nådiga, fick snurra runt och vrida mig som en mask.
Vid andra matstoppet fick jag gå alldeles för snabbt till toa eftersom det inte alls var läge att hamna sist i nån långsam kö där. Det var farligt, jag kunde ha vrickat andra foten. När jag gick för fort, alltså.

Efter maten hade jag ont i huvudet också, som tillägg till ischiasen och foteländet. Och brände det inte lite i halsen????
Köpte en massa godis, det lindrar fint.

Väl framme på Lidingö gungade marken. Det kunde bero på att en svårartad yrsel hade tillstött, men jag insåg att det nog berodde på allt bussande. De andra kände likadant nämligen, och de var ju för övrigt kärnfriska.

Jag lyckades ta mig igen nummerlappsutdelningen med livet i behåll och sedan klagade jag mig igenom kvällen. Det var synd om min rumskamrat, tillika pojkvän (..pojk och pojk....!).
Natten blev också besvärlig, det gick inte att sova och jag var i medioker form vid frukostbordet på tävlingdagen.

Jag åt gröt. Det brukar jag inte göra, jag tycker gröt är en brungrå slemmigt smaklös massa med obehaglig konsistens. Men nu behövdes GRÖT. Gunde Svan kan inte ha fel.

Vid det här laget kunde jag ana en viss trötthet hos "pojk"vännen, han längtade ut från sjukrummet och ömkligheten som hängde runt mig som ett gnälligt sjok.
(Dessutom hade även han en egen stackars fot att tänka på! Vi var två halvinvalider!)

På väg mot starten blev jag frisk från en del av åkommorna, exempelvis ischiasen. Förkylningen också. Och yrseln. Foten var dock fortfarande ett osäkert kort, jag tog lång tid på mig till startgärdet. Det gjorde inget alls, vädret var skönt, lagom varmt, lagom kallt, vackert höstfärgade ädellövträd längs vägen. En friskhet. Skönt att andas.
Värmde inte upp, tänkte på skaderisken. Ville åtminstone starta innan jag var tvungen att bryta...

Första hundra meterna över det knöliga grästuviga underlaget var en pärs. Skulle foten hålla? Jag har träningsvärk i axlarna nu på grund av de där meterna. Spände mig. Det gick. Det gick bra! Efter ytterligare hundrametrar och kilometrar kunde jag slappna av. Det funkade!
Åh, underbara känsla! Jag insåg att jag inte var döende, inte sjuk. Frisk var jag, benen bar mig, inte snabbt, men de bar mig. Och min stackars tass! Började upptäcka hur vackert det var. Vädret, stigen, rötterna, löven, människorna, solen, Lidingö, världen...Backarna var inte så vackra. Men ok, de var...magnifika. Och får en att känna att man lever.
Fyra kilometer kvar vid Grönsta och det gick upp för mig att jag faktiskt skulle klara detta. I år också!

Spurtade skönt och snyggt förbi några löpare på upploppet. Kom i mål. Fick medalj. Slog min tid från 2007 med fyra minuter. Fick banan. Bröt ihop. Grät en skvätt. Drack vatten, åt torr bulle.
Var så lättad.
Fick reda på att sonen sprungit alldeles utmärkt i sin klass och då fick jag gråta lite till.
Av glädje. Så blödigt, jag börjar bli gammal.
Sedan hittade jag min överdragsklädsplastpåse bland två miljoner andra påsar och på väg mot hotellet kom jag ikapp pojkvännen på en refug mitt i trafiken. Han sken som en sol, hans fot hade hållit och han hade gjort ett makalöst bra lopp med tanke på minimal träning, hade fått silvermedalj. Där stod vi på refugen och kramades och var löjligt glada och friska och unga och vackra och lätt euforiska och hade totalt glömt eländigheten före loppet.
Hoppas bilisterna gladdes, det bjuder vi gärna på.
Vi fick en fantastisk kväll.
Smiley

Nu är det dryga två dygn sedan. Euforin sitter fortfarande i. Ah, det är härligt. Tänk så mycket känslor det har löpandet genererar!
2008-09-29 18:26.


Kommentarer till blogginlägget


:-) Härlig läsning! Du skildrade känslorna fint, jag gillade speciellt övergången från avgrundsmissmod till stillsam eufori. Hm, visst ja, det här är en blogg om idrottandets vedermödor... Bra jobbat där uppe i Norrland, får jag tillägga i så fall. Skönt att foten höll.
2008-09-30



Vad härligt! Vad roligt att foten höll! Och tack för dina bloggar, jag gillar att läsa dem - du skriver bra! :-)
2008-09-30