Anna Karin D

Oslo halvmarathon: preppa, peppa, ladda, tagga

Dag 2....

Vi genomlider natten med varsin överhettad hjärna med likartat undergångstema. Per med inriktning på turerna kring hur han ska bli avplockad av banan, var repet sitter, hur det ser ut och vad han ska säja då - kör någon honom till mål? Kan han då inte lika gärna GÅ till mål? 

Mina funderingar kretsar mer kring min fysiska kollaps. Vad kommer att knäcka mig? Ryggen? Värmen? Min allmänna klenhet eller det lilla rasp jag känner i halsen? Hur ser sjukvårdstältet ut och hur ska jag meddela Per att jag ligger i det?

Jag slår återigen rekord i usel natt. Sömnlöshet är annars en gren jag är extremt rutinerad i, men denna gång når jag oanade höjder. Slumrar väl till nån timma efter fyra. Ryggen värker.

Starten går kvart i två, i alla fall för pulje 4 där jag är placerad. Pulje betyder startgrupp. Märkligt ord. Kvart i två är  inte min favorittid på dygnet, men det är bara att acceptera. 

Oslo Marathon för löpare består av ett helt marathon som startar klockan halvtio, en halvmara där första puljen drar loss halvtvå, ett barnlopp vid tolv samt 10k för Grete som startar kvart över fyra. Det ska alltså finnas en möjlighet att under dagen delta i samtliga lopp - bortsett då från barnloppet som liksom är för barn - om man känner för mer rejäl distans. Det ÄR faktiskt folk som känner för den här utmaningen, de har röd nummerlapp. 

("Grete" syftar förstås på Grete Waitz, en fantastisk löpare som gick bort för tidigt i cancer. Jag har sprungit i samma Lidingölopp som hon vann, en gång i tiden, förra seklet. 

Varför skrev jag det? Som om hennes storhet skulle smitta av sig på mig, där i samma lopp? Jag var inte ens i närheten. )

Vi går ut för att se starten av maran. Ner mor Rådhusplassen. Det är svalt och skönt på morgonen, himlen klarblå. Det kommer att bli varmt framåt dagen, som varmast vid......tja, klockan två- tre.

Min rygg bråkar inte när jag rör mig. Trevligt. Att se starten är också trevligt, fin stämning,redan publik på plats. 

Vi börjar glömma nattens elände.

Bansträckningen är så konstruerad att efter den första västliga rundan återvänder löparna via Aker brygge till startområdet, efter 13 löpta kilometer. (Här går det att bryta utan alltför stort palaver, tänker vi båda). 

Nästa loop rundar Akershus och drar norrut, uppför mot St Hanshaugen och åter nerför mot mål.  Om man tråcklat sig hela vägen till högsta punkten vid St Hanshaugen, är det högst troligt att man även tar sig i mål. Tänker jag och börjar visualisera mig med snabba lätta steg nerför backen.

Om inte repet står i vägen....? Eller sjukvårdstältet?

Maratonlöparna springer sedan hela konkarongen en gång till.

Vi hejar på de första löparna vid 13 km, de är glesa i täten. Ser första dam. Förflyttar oss norrut och sätter oss på en kyrktrappa i den strålande solen som lite oroväckande värmer allt mer och ser löparna passera, i värsta uppförsbacken. Fikar. Fyller på. Laddar upp: Bröd, riskaka, jordnötssmör och banan. Kaffe. Sitter fint.

Men alltså vilka kämpar! Vi känner oss som gnälliga och hypokondriska kverulanter när vi ser löpare passera, löpare i de lite mer bakre leden - de verkliga tuffingarna: de äldre, de lite rundare. De utan löparkropp, men med vilja av stål. Den gamle mannen i halmhatt med krokig löpstil. Mina hjältar.

(Och killen i lejondräkt med huvud och allt? Eller de som springer i hela militärkamoflagestassen inklusive marschkängor....aj.)

Det är god terapi att kolla in dem. Vi repar mod. Vi blir på bra humör. Vi vill starta. Nån himla gång! Nu!

Kvart över ett står vi då äntligen löpklädda (för mig tunnaste linnet och tunnaste shortsen) efter att ha hängt vår regelenligt märkta överdragsklädspåse på EXAKT rätt ställe, kadaverdisciplin med detta av säkerhetsskäl. 

Försedda med jättenummerlapp märkt "Anna" respektive "Per" i ett myllrande KAOS av människor, det är total och kompakt röra vid starten, var ÄR min pulje? Ingenting förtäljer detta, och det är inte bara jag som är förvirrad märker jag. Jag blir nästan panikslagen, kommer varken fram eller bak eller ut och har ingen överblick med mina en och sextioåtta. Vad ÄR detta?

Jag börjar se Göteborgs Varvet som ett under av ordning och disciplin.

Den tjocka korven av människor börjar vid halvtvåsnåret så smått röra sig och jag spanar efter människor med nummerlappar märkta pulje 4, men det är en salig röra på puljenumreringen på dem som passerar. 

På GöteborgsVarvet blir man diskad om man startar i fel startgrupp och jag vill inte bli diskad så jag tänker att om jag bara lyckas ta mig över startlinjen strax efter kvart i två så bör det funka. 

Så tänker inte de flesta andra. 

Men minsann! Rätt som det är passerar en människa med skylt "Pulje 4"! Bakom henne finns förvisso en mängd löpare märkta pulje 6, 7, 3 och 5...men ändå. Blir någon diskad är det inte jag. Jag inrättar mig i ledet. 

Per har jag tappat bort. Eller, det kan vara så att han har tappat bort mig. Nåväl. Vi har bestämt mötesplats och tid: kl 17.00 vid fontänen. Är någon av oss inte där då, har det hänt något. Oklart vad vi då tar oss till, men det får ge sig.

Friskis och Svettis värmer upp oss där i startfållan. Egentligen värmer de mest upp sig själva. Vi är packade som sillar och att vifta med armar och ben är en omöjlighet. Det är varmt ändå. För varmt. 

Startskottet går och jag drar iväg som en yster stormvind...tjohoooo...

Nej så är det förstås inte alls, det var nog loppet 1981 som plötsligt kom för mig. Jag lufsar iväg, lugnt och fint.

(I mina splitternya Hoka Rincon, endast insprungna 4 kilometer! Fattar ni!? Jag har endast tagit med mig ETT par skor och de är helt nya. Jag känner inte igen mig själv, men vet inte om utvecklingen är positiv eller negativ...)

Det kommer att bli en varm tillställning, det känner jag redan. Men ryggkrämpan har jag glömt. 

Hur varm blir tillställningen? Jättevarm eller bara lite lagom? Hur tacklar jag värmen och hur ser sjukvårdstältet ut? Dricker jag kallt kaffe mixat med cola och red bull? Hur mår jag efter det? Och ryggen då? 

Missa inte nästa avsnitt..

2019-10-02 10:51.


Kommentarer till blogginlägget


Spännande läsning! Du skriver så bra. Jag ser fram emot nästa avsnitt!
2019-10-02



Håller med Maria, du skriver så bra! Jag återupplever igen när jag läser. Så många frågetecken det var före, tillika var är pulje 7 (den hittade jag aldrig), men starta gjorde jag. :-)
2019-10-02



Ser fram emot nästa avsnitt! :-)

Jag har också gjort som du en gång; jag startade, och avslutade, ett 6-timmarslopp med sprillans nya Asics. Jag testsprang dem 6 km kvällen innan loppet och tänkte "nu kör vi". :D

Blodutgjutelse blev det, men pga en snedklippt nagel, inte pga skorna.
2019-10-03



Bra, du är påväg! Heja heja
Blir det rapport från sjukvårdstältet omplåstring??spännande läsning..
2019-10-03



Rafflande läsning! En tanke bara: Det här med att kommunicera via mobiltelefoner är inget som intresserar er?
2019-10-03



Jo, så var det tänkt. Från början. Men: värmen gjorde att min klädsel utformades så att mobilen inte gick att frakta med. Ingen väst alltså. Inget flipbelt. Och på armen funkar inte.....
2019-10-04



Ah, förstår!
2019-10-04