Anna Karin D

Olycksdagen

Lördagen den 14e september blev ingen bra dag. 

Jag vet faktiskt inte varför men känslan på morgonen skvallrade om elände. Studenter hade brölat av och till under småtimmarna - jag har alltså studentbostäder mitt över gatan och de smyger inte precis när de ska ut eller kommer hem på festkvällar, men herregud jag ska inte vara SÅN, de är unga och har livet framför sig och ska inte bry sig om att en surtant mitt över gatan gärna skulle vilja sova lite för en gångs skull om än drogad med en sömntablett - och när de väl brölat klart sprängde ett ljushuvud en bomb i city någon kilometer härifrån. 

Sprängladdningen var en hemsk grej, inte för att jag väcktes på nytt och blev rädd, utan för att en oskyldig ung kvinna skadades allvarligt. 

Men. Min sköna lördagsmorgon var förstörd innan den ens börjat, och så fortsatte det. Sur och arg och grinig på allt och alla. Djur och människor. Tur att alla söner (för tillfället? Tror vi på detta? Eller flyttar de hem till mor igen?) flyttat hemifrån och den enda jag kunde bråka med var sköldpaddan Sköldis som inte förstod någonting. 

Jag bakade bullar men inte blev jag snäll för det! Å nä. Bulltricket fungerade inte.

Stackars snälla P som jag senare mötte upp höll på att blåsa bort i vinddraget av mina utfall, elakheter och uppretade påståenden. Dras med ner i avgrundsdjupet. Meningslöshetskänslorna: snart är det måndag igen, snart är jag jättegammal och nu blir jag säkert sjuk och skit så trögt det går att springa och håret är fult dessutom och ...och...

Han är tålig, min P.

Han tog med den bångstyriga sura tanten med fett hår till Sibbarp. Malmö. Brofästet. Tanken var att kolla in löparna på arrangemanget The Bridge Backyard Ultra. Det gjorde vi också, det var ett smart drag av P, och det är....imponerande. Men det som slutligen vände känslan i mig var nog Bron. Och Fyren. Den lilla fyren  uppe på bergsknallen väckte ett minne: Min äldsta son, 1,5? år, som redan då hade egenheten att totalt uppslukad av olika ting, nu bestod fascinationen i FYRAR och vi åkte runt och kollade in såna. Bland annat denna. Sonen kallade den "byon" och var helt extas. Liten söt och helt såld på en byon. Bron fanns inte då.

Sedan byggdes Bron. Vi tittade på det bygget också, när det framskred....och jag fascinerades. Fascineras ännu. Det är så mycket symbolik i en bro. Den är så vacker. Så stor. Jag känner en frihet. En flyktmöjlighet? Märklig och mäktig känsla. 

Löparna sprang varv på varv på varv på varv. 

Håller de på än?

Jag köpte ett par nya skor till min kropp som inte vill vare sig springa långt eller fort längre, men....de gjorde mig också gladare. En sorts frihet?

En present till den elaka. Skämdes. Svårt. Förlåt alla människor och djur jag trampade på...

2019-09-16 06:14.


Kommentarer till blogginlägget


Har du en sköldpadda??
2019-09-16



Nej, inte jag, men en av mina söner. Han som flyttade ut nyss. Sköldpadda i ett JÄTTESTORT akvarium...(svårflyttat)
2019-09-16



🐢
2019-09-16



En ärlig beskrivning av dagen som ändå slutade i dur och det är väl viktigast. Hoppet finns där igen.
Bilden är dessutom underbart vacker, liksom bron. Vacker, häftig och mycket mera.
2019-09-16