Robert Thor

Tjock och otränad mot IM Kalmar

Står på startlinjen och känner mig tjock och otränad, inte en helt sann bild då träningen denna sommar varit riktigt bra. Tyvärr utan löpning då jag vurpade på MTB och fick en vätskeansamling i vänster knä men simning och cykling har fungerat riktigt bra. 

Tjock är jag dock, all time high med 84kg vilket kan jämföras med 78kg förra gången det begav sig i Kalmar för 4 år sedan. Ångrar alla öl, hamburgare och chipspåsar som slunkit ner under sommaren. 

Känner mig säker på simningen då jag har fått mycket erfarenhet via swimrun och cyklingen har snäppt upp sig lite tack vare Zwift under vintern och några längre pass på sommaren. Löpningen däremot är jag mycket tveksam till pga. dessa extra kilo och det faktum att löpning inte har fungerat under hela sommaren pga. vurpan. 

Inte i närheten så nervös som jag var 2015, kunde sova gott dagarna innan och inte alls varit stressad och nojig. Har jag underskattat distanserna och får ett brutalt uppvaknande? 

Hela ÖAIK gänget samlade

Jonas, Erik H och jag ställer oss längst bak i 1h10 vid simstarten, det är självseedning och dom flesta överskattar sin förmåga och står för långt fram.

Starten går och pärlbandet av triathleter går sakta ner mot vattnet. Jonas och jag gör en fist-bump innan vi dyker i och nu är det game on. Trångt fram till första boj men inga överfall eller påsimningar, det flyter på rätt bra. Vid första svängen blir det tight och folk börjar bröstsimma, riktigt irriterande och farligt då bensparken kommer med en väldig kraft. Får en touch på en ögat av en fot, hade jag varit lite närmare så hade det gjort ont på riktigt. Bestämmer mig för att polosimma vid alla bojar för att undvika sparkande ben i ansiktet.

Många vevande armar

Vid varje boj blir det trångt då många är dåliga på att sikta så fältet sprids ut mellan bojarna och sen kommer man simmande snett för att inte missa bojen. Efter vändningen längs bort på banan så ser jag vändningsbojen vid svängen längst bort och tar sikte på den, ignorerar dom mindre bojarna som ligger efter banan. Det gör att jag blir helt själv och det är riktigt skönt att simma på utan att behöva hålla koll på alla omkring. Kommer in mot land och simmar efter kajen, det börjar lukta prutt och nu är det fullt med simmare runt omkring igen. Maler på och vips så är man på väg uppför rampen mot växlingsområdet. 

1h16 tog simningen och det är helt enligt förväntan. 

Skönt att första delen är avklarad

Av med våtdräkten och in med en grabbanäve vaselin i skrevet, på med skor och hjälm och man är klar för 18mil cykling. 

På cyklingen låter jag pulsen styra. 140-150bpm ska pulsen ligga på, då vet jag att ansträngningen är lagom hård. Det blåser kraftig motvind och farten är låg. Största misstaget man kan göra nu är att trycka på extra för att hålla högre hastighet och därmed bränna benen. 

Håller mig till min plan och kör efter puls och efter vändningen längs ner så kom vinden i ryggen och det jag tappade i början hämtades hem. Dagens lunch består av 15-20 gel nedsköljt tillsammans med 5-6liter sportdryck. 3 snickers gick också ner som en efterrätt. Planen var 2st gel i timmen men man blir lite seg i kolan och tappar bort räkningen när man tog en senast osv. Upplevde att energiintaget räckte till och jag blev aldrig låg. 

Hjälmen är i alla fall Aero

Sista 3 milen var det kraftig motvind och man börjar tycka riktigt illa om cykeln. 

Ligger sist i ett gäng på 3-4 cyklister. Killen framför mig tar en gel och slänger den tomma förpackningen i diket, inte av misstag utan siktar och kastar iväg den. SÅ GÖR MAN INTE!!! Skriker jag och ser hur han reagerar, trodde nog att han låg sist. Skamset börjar han trampa hårdare för att få några cyklister mellan mig och sig själv. Jävla klappskaft!! Tyvärr så noterade jag inte racenumret. Hade varit fint att skicka en påminnelse om reglerna efter racet. 

Tappar tempot i motvinden och kommer i mål på 6h08. Godkänt men hade förhoppningar på sub 6h.

T2 fungerar som tänkt och nu blir det spännande och se om knät tycker om löpning eller inte.

Börjar trippa iväg i bekväm fart och känner ingenting i knät, 18mils cykling som uppvärmning hade gjort gott. Energistationerna ligger på ca 2km mellanrum och jag börjar inte gå utan passerar dessa springande. Tar en vatten och en sportdryck och hivar i mig dessa löpandes. Knycker även en gel som jag tar precis innan nästa vätskestation. Planen är att ta en gel varannan station.

Direkt efter T2 med energi kvar.

Tyvärr så står soptunnorna alldeles för nära inpå så man hinner inte få i sig all dryck innan sista soptunna är passerad och man vill ju inte skräpa ner. Detta är nog den enda kritik jag kan hitta på detta suveräna arrangemang. Första varvet rullar på utan problem. Vid 20km så börjar det gå trögt och jag går igenom vätskestationerna och i en backe vis 25km så händer det som inte får hända. Jag viker ner mig och börjar gå, det är så skönt att gå. Kommer inte igång att springa igen. Tänker att inne i centrum där det är fullt med public så kommer jag börja springa igen men det gick inte. Hade inga kramper eller ont någon stans, bara så himla trött i kroppen. Känns som att någon står och håller emot när man försöker springa. 

Nu börjar energin tryta 

Kommer in till centrum och kommer inte igång att springa där heller. Kom igen nu Robert!!! Ropar publiken hela tiden. Blir irriterad, dom känner ju inte mig, vet inte om detta är bra eller dåligt och vem fan kallar mig för Robert? Namnet står på nummerlappen och jag vänder runt så att lappen hamnar på ryggen och då slutar dom personliga hejaropen. Detta fungerar säkert för många men om man redan är besviken för att man går så blir jag bara irriterad och förbannad. 

Möter Staffan Isacsson där banan möts, 

- Spring ikapp mig!!! Ropar han. Det funkar, jag börjar rulla på och kommer till slut ifatt Staffan som har löparknä och väldigt ont. Vi går och snackar en stund och sen springer vi en stund. Pratar bort tiden och det börjar kännas bra igen.

- Stick iväg du, vänta inte på mig uppmuntrar Staffan men jag följer honom då energin inte riktigt infinner sig. Snart har vi gått/sprungit 10km och det börjar närma sig slutet. 

- Vid varvningen där man får armbanden kommer jag börja springa och lämnar dig till ditt öde säger jag till Staffan lite sturskt men så fort jag börjar jogga så kommer den tunga känslan och får rätt snart börja gå igen. Vi slog följe ända in på mållinjen. Väl framme på röda mattan så stannade vi upp, Staffan fick en kram och sen gick vi över mållinjen. 

Efterlängtade röda mattan 

5h tog maran och det är 30min längre än beräknat. 12h38 höll jag på och det är 3min längre än 2015. Inte lika känslomässigt tagen som första gången, lite mera ”Jaha, det var det” känsla

Missade målfotot totalt då jag var upptagen med att krama på Staffan.

Summering och utvärdering: 

Simningen gick som förväntat 2 min/100m är det jag har kapacitet till. 

Cyklingen så gick det lite för trögt sista 5milen, längre långpass och långpass med mera tävlingsfart hade nog underlättat.

Besviken på att jag vek ner mig på löpningen, får man kramp eller att ett knä gör fruktansvärt ont så är det lättare att acceptera att man börjar gå, men börja gå bara för att det går trögt. 

Samtidigt väldigt glad över att knät höll hela distansen. 

Tror att det är flera orsaker till att jag vek ner mig: 

1. Ingen löpning på hela sommaren pga knäskadan 

2. 5kg tyngre än 2015, vikt gör stor skillnad på löpning. 

3. Har bara tränat myspass där man anstränger sig lagom hårt och inte går ur sin bekvämlighetszon. Så den tunga känslan som uppstod var främmande och det finns ingen vana att hantera när det går trögt. Swimrun så är vi alltid 2st och då är det lättare att hantera svackor, man tar hjälp av sin partner och kan luta sig mot honom. 

Dagen efter så stod jag och Jonas i kön för att anmäla sig till 2020.

2019-09-01 18:32.


Kommentarer till blogginlägget


Bra krigat ändå. Grattis till ännu en finisher. Lycka till med träningsåret och nästa års Kalmar.
2019-09-01