Marie-Louise Karlander

Triathlonhjärtat Kalmar Ironman 2019

Min resa började egentligen i oktober och vill man verkligen följa den den, har ni mycket läsning framför er. Det är lååååångt till Kalmar från Skellefteå, började köra ner på tisdagen kl 12:00, stannade för lite toppningsträning i Holmsjön Umeå.

Onsdagkväll körde jag in på Mormors pensionat Strandgården på Öland. Det var precis vad det låter som, närmast ett vilohem. 

Har varit en barnkoloni tidigare. Det var fantastiskt fint i alla fall. Det är inte så dumt att bo på Öland då man ska göra Kalmar IM om man är bilburen. Skönt komma ifrån vimlet i Kalmar under eventdagarna. Jag missade i alla fall Minisprinten, hade tänkt vara där och heja.

Nästa morgon, torsdag började jag med ett rullpass på min Cervelo LVG, lite pyssel med Giant tricykeln, byte till tävlingshjul, fixa flaskhållare på styret. Därefter drog jag in till Kalmar för registrering och försöka hitta Andreas Lindén, coach och hans grupp. Jag träffade Mattias från Trifit på Expon och Vickan från Jönköping, när jag gick till lunchen, eller rättare sagt cyklade. Det var grymt bra tänkt att ta med två cyklar om man har möjlighet. Det blir så mycket att gå annars och det kan vara svårt hitta parkering. Hade köpt mig en lång klädd vajer så jag kunde låsa ihop både hjul, ram och hjälm om jag behövde. Jag tror inte det är så bra för benen att gå så mycket innan tävling.

Efter lunch njöt jag av ironman känslan på Expo ett tag, sedan blev det dags för insim i Kattrumpan med Umara och Andreas. Erik Holmberg från Jönköping gjorde oss sällskap.

Vi började med att ha briefing före vi simmade. Har ju gjort några ironman så känner väl att jag har mitt sätt, men man kan alltid få nya tips. Insimmet kändes superbra, hade bra vattenläge och bra fart. Det var också menat ett kort smpass med lite tävlingsfart. Vi simmade mellan två bojar i Kattrumpan.

Efter det var det inte så mycket tid kvar före vi skulle träffas Andreas coachinggrupp för lite internbriefing och mer plats för frågor. Trevligt träffas, vi känner ju inte varandra. Därefter gick vi, eller cyklade sakta till Tennishallen för preracemötet det offentliga och pastapary. Det var grymt mycket folk. 

Tennishallen var full. Trevligt som vanligt men nu visste jag vad som väntade. Min tredje Kalmar min femte ironman, åttonde långdistans. Kalmar är överlägset bästa eventet, populärast i världen. Maten smakade gott, hade inlett min kolhydratuppladdning. Det blev fisk många luncher men jag gillar det, ville ha snäll mat, så pastapartyt var det kyckling och rostbiff till.

Efter det så cyklade jag ganska raskt till bilen och körde till Öland. Trött efter dagen.

Efter en god natts sömn, väldigt viktig natt, så hade jag bestämt mig för att inte simma med coachinggruppen. De skulle simma 08:15 och jag ville ta det lite lugnt på Öland, så cyklade en 30 min och sprang 10 -15 min. Kändes lite småsegt, inte riktigt toppat. Det var väl reströtta ben och lång torsdag. Efter den sista träningen före start, så åkte jag in till Kalmar, köpte gummiband, mellanmål och plastpåsar på Ica, före incheckning. Gummiband för att hänga upp cykelskorna, vilket jag gjorde på lördagmorgon utifall det skulle regna. Plastpåsar för att täcka handtag och extra i TA bags om det kommer regn.

Träffade Vickan igen i TA, kul vi är lite lika galna, så vi peppade ihop lite. Efter incheckning ville jag äta. Andreas tycker vi ska äta det sista tunga målet tidigt före kl 16:00. Mycket folk på restauranger, fick i mig mat runt 13:30. Därefter tillbaka och köpa typ vaselin på rollonfrp för nacken på Expo. Träffade Simon (Umara, Tommy (Umara) och Andreas utanför TA.Lite snack där sedan drog jag till Öland, gäller se till man får vila. Blir lätt att man busar för mycket.

På Öland gjorde jag något härligt, tyckte inte pensionatkaffet var nog varmt tidigare, så jag kokade kaffe på stormkök och åt en god kanelbulle. Så gott mmm. (Jag kom faktiskt att koka mig gröt på stormköket , tävlingsmorgonen. De serverade inte gröt normalt, fast just den morgonen stod det kall gröt på bordet. Nåja åt min egen.)

Under tiden det kokade yogastretchade jag mina ben och höfter.

Därefter tog jag det lugnt, ringde, sms barnen och gjorde klart för dem att mamma är okontaktbar under lördagen. Förmodligen har de redan glömt att jag skulle tävla. Jag fick i alla fall heja heja och puss av min ettårige dotterson.

Jag pratade videocall med Felix länge,förstås. Han ville ju vara här med mig och peppa mg, framförallt efteråt, gruvade mig en del för utcheckningen och var min bil skulle få plats. Kändes som jag inte skulle klara av att den stod 3-4 km från TA. Det låter kanske konstigt att en person som klara av simma 3800 m, cykla 18 mil och springa en mara klagar över att gå 3 km med cykel och påsar efteråt. Det är den värsta ”grenen”. Det är det man ska ha anhöriga till.

La mig runt 22:00, sov ganska bra till alar kl 03:30. 04:30 ville jag börja köra in till Kalmar. Jag steg upp, ringde Felix, fick några vämande ord, åt min gröt och äggröra. Drack lite kaffe. Därefter åkte jag in till Kalmar och ja ...jag fick parkering alldeles bredvid. Puh , då var det orosmomentet borta.

Stämningen i TA en ironmanmorgon är mycket speciell. Pysslandet med cyklar och påsar, besök på toaletter. Jag hade gjort en lista i tfn vad jag skulle göra, så jag skulle kunna sova gott. Inget skulle glömmas bort.

Tog på mig våtdräkten på benen. Japanerna är så söta, de var fullt redo kl 05:30, fattas bara simglasögon. Jag tog en koffeinshot och tyckte den rörde om lite i kistan, gick på toa i TA före jag tog på dräkten. 

Därefter började jag gå till starten, även det är väldigt speciellt. Pratade med Felix under tiden, ville dela så mycket som möjligt med honom, satte mig en stund på marken. Vi sa hejdå, slog av tfn ner med den i jackan, packade ihop vita påsen. 

Värmde upp, markuppvärmning som i Jönköping. Det är bra, rygg, höfter, axlar, vader, väcka kroppen. När jag var klar, hm behöver på toa igen, hoppsan, lite ont om tid. Ställde mig i kön, var tvungen be tjejen bakom mig hålla platsen med jag sprang iväg med påsen. Kaos rådde vid påsdrop, men fick mig dit och tillbaka

in på toa och det var bra få det gjort. Brukar inte ha skramlig mage, nerver, shot eller bara beroende när man sist gick på toa. Kände inte alls av shoten i Jönköping. In i ledet 1:20 skylten, när nationalsången ljöd. Ingen fara, jag hinner. I Kalmar är det tradition att spela låten ”Just idag är jag stark” med Kenta Gustafsson. Passande text.

Har aldrig känt mig lugnare inför en simstart, lite nervös men positivt nervös. Inte rädd, bara längtan att komma iväg och göra mitt bästa. Hörde starten för PRO, den här morgonen ägnade jag inte vännerna där någon tanke, förlåt. Mitt fokus var på mitt eget lopp. Äntligen kom andra startskottet och fältet av AG triathleter började röra på sig framåt. Jag stod för ovanligheten till vänster, inte planerat. Brydde mig inte så hårt nu, kände mig lugn, fokuserad och orädd. Inte mycket som kunde störa mig. Simmar alltid med dubbla mössor, en egen lite tjockare och tävlingsmössan, stoppade in snöret till mina hörselproppar, simglasögon, och bandet till våtdräkten upp på knoppen mellan mössorna. Jag brukar inte ha simglasögonen emellan, men tänkte det vore ju dåligt och förlora glasögonen i början av 3800 m simning, även om det är saltvatten.

Jag kom i vattnet och kände bara glädje, kom rätt fort igång med simningen, letade gula bojarna med blicken och fick syn på dem. Såg rätt mycket folk framför mig men hittade hyfsat fritt vatten. När vi gjorde nästa 90 gradersväng upp mot bron började jag känna att hmm, vi åker snålskjuts. Vi surfade på vågorna, kunde inte låta bli att le, blir nog lättare persa än jag trodde. Gula bojarna brukar vara den tyngre långa sträckan och nu fick skjuts. Simmade bra väg tycker jag ut dit, höll kursen, simmade om en del. På vägen tillbaka de orangea bojarna som man ska på sin högra sida, var jag lite orolig för, gick inte så nära dem, 5, ifrån, andas åt höger så lite svårare söka av dem. Fokus var att se den stora orangea bojen, och inte missa högersvängen. Det gjorde jag inte heller och sedan är det inte långt till nästa orangea stora boj och högersväng, närmar än jag trodde och var nära på att simma in i kajen. Vart tog de vägen. Det var det enda misstaget jag gjorde i simningen. I kanalen var det rätt tjockt och inte helt enkelt att simma snabbt, men efter ett tag tänkte jag att nu är det bara visa vart skåpet ska stå och ta för sig på ett vänligt sätt. Det gjorde jag också, rätt grunt, mycket gräs. Tycker nog att jag simmade fortare här 2016 var nog mer vatten. Försökte hitta med ström när vi simmade under bron. Min vana trogen spurtade jag lite på simningen, långa tag med tryck. Upp för exit rampen som var lite svår att hitta med fötterna (?). Av med glasögonen, tryckte klockan men såg ingen tid, den var under våtdräkten. 1:17:28 pers med 6 min, visste inte det då. Blev förvånad så nära TA, mindes att det var mer löpning, men var ju direkt vid påsarna. Sprang utsida på gräset för mina påsar var nästan i andra änden. I normala fall brukar jag hunnit fått av mig våtdräkten till hälften, inte nu. Röck påsen, drog av mig mössor, glasögon och hörselproppar, lät de hamna i vänster ärm på våtdräkten. Våtdräkten var inte alltför trilskig. På med cykeltröja, hjälm, glasögon, tog de ljusa, skulle väl bli molnigt, nummerlappen, ner med simgrejorna i påsen. Häng upp påsen, spring! Jag hade rätt hög fart fram till cykeln. T1 4:41, faktiskt snabbare än T2, tror aldrig det har hänt. Så glad jag hängde upp skorna med gummiband på cykeln, har inte tävlat så på denna cykel, men skönt slippa oroa sig för att skorna ska släpa i marken. Sprang ut en bit tillhöger från strecket , upp på cykeln i höger sko, kom igång, fick i vänster fot, men nu fick det vara till efter cirkulationsplatsen. Trampade på med ett stort leende på läpparna.

Nu ska det cyklas fort. (Har köpt bilden men får inte till det i tfn). Spände fast skorna och trampade upp fart, drack sportdryck. Cyklingen var igång. Vilken känsla det är att cykla ut ur Kalmar med publiken påhejande. Snart nog når man bron och en väntande flankvind från höger. Var lite orolig men det gick över förväntan, hade funderat om jag skulle ner på lilla klingan i backen på bron eller inte. Jag gjorde det, men växlade tyngre bak. Det var bråttom att ta sig till Ölands södra udde, för vinden skulle tillta, så klar fördel ju tidigare man är där. Gick rätt fort till Mörbylånga, sedan alla dessa svängar, ska det vara nödvändigt, tar ner snittet. Jag tyckte jag löste det ganska bra, var just då inte stressad med någon hängande i bakhjulet. Så glad när jag såg att jag klarat första 3 milen under timmen med råge, kanske betydelsefullt i motvinden. Tyckte det kändes varmt, började ångra cykeltröjan, felval glasögon. Det var sol.

Ut ur Mörbylånga då fick vi känna på, vinden. Flera började småfuska såg jag, lägga sig på hjul och halverst på hjul. Det ”fulaste” jag såg var en yngre dam L, som låg bakom samma herre under hela motvindsfärden ner till södra udden. Det blir ca 30% lättare. De cyklade om mig en par ggr och la sig framför. Det började likna lagtempo, förbjudet i Ironman. Jag sa till L - ”du ligger på hjul!” Hon svarade jaa och log med hela ansiktet. Jag tänkte att hon förstod inte vad jag menade, men jag såg på hennes ”ånglok” att han förstod. Jag drog om igen, försökte skaka av mig dem. Tufft i motvinden. Så de kom igen och då tänkte jag att då släpper jag dem enligt regelboken. Ska inte tävla och vara arg. Hon var inte i min åldersgrupp men det är inte särskilt sportsligt mot dem som tävlade mot henne.

När jag nådde 60km blev jag rädd för då var klockan över två timmar. Nej, det får inte hända, jag vill under 6 timmar på cyklingen, blåsigt eller inte.Så drog på ordentlig fart i medvinden, låg över 40. Följande tre mil blev de snabbaste tre mil jag någonsin cyklat. Det var medvind från början men sedan blev det flankvind. Pustade ut vid 9 mil då jag såg att jag jobbat tillbaka tidsplanen. Tog en gel inför flankvinden på bron och motvinden upp till cirkulationsplatsen. Vi var tre damer som cyklade hårt över bron, vi drog om flera herrar där. Gelen gjorde nytta. I stället för 28 fart som det var mot södra udden, gick jag 32-fart. Snitta 32 var lite ett mål jag har haft, för då kommer man under 6 timmar. Jag hade rejält ont i ryggen, men försökte att inte tänka på det, försökte jobba magmuskler. Sedan sa alla att det skulle bli medvind mellan 12-15 milen. Pyttsan heller, det var lite medvind i början ut ur Kalmar. Sedan var det grisig stökig flankvind. Nu var jag åter glad för cykeltröjan och glasögonen var rätt. Den tuffaste milen blev den mellan 15 och 16, kändes gå sakta, motvind, smal, långsam väg. Tog ändå en gel strax före 15 mil och direkt efter TP.

När två mil återstod kickade gelen in lite och jag körde starkt mot mål. Jag visste att jag skulle fixa under 6 timmar också. Nådde sista rakan mot cirkulationen, öppnade skor, efter cirkulation, upp med fötterna ovanpå skorna. 5:42 var jag av cykeln och sprang in i TA. Hade bra koll i TA var cykeln skulle stå. Lämnande den kvickt och började ta av mig cykeltröjan, hjälmen i farten. Då kom jag på att jag skulle tejpa lite tår och fötter så jag kunde ta det lite lugnt. Kom på under fredagen att jag kanske skulle vara snäll med fossingarna, då jag har en till IM i höst. Det var nog därför TA 2, 5:03, tog längre tid än TA1. Röck keps och nutrition. Tappade direkt en del gels som hängde utanpå, fick springa tillbaka och plocka dem, stoppade dem i fickan.

Då var det den förskräckliga löpningen kvar. Tyckte då vi sprang ut att de hade lagt banan baklänges mot vad jag kom ihåg, men var väl lite snurrig kanske. Ganska kort efter löpstart fick jag krampkänningar i baklåren efter cyklingen. Rätt vanligt, nu blev jag inte så rädd som min första IM, vet att det ger sig efter ett tag. Joggade igång tog en gel. Det är så tätt med depåer på IM. 2-3km mellan varje. Min plan var att köra gel/vatten varannan och sportdryck varannan. En ”turbogel” per mil ungefär, hade fyra stycken. De är större, koffein förstås. De är som en hel lunch så man kan inte bara mata sådana. Nutritionen funkade verkligen bra, frånsett lilla magupproret före start. En gång i timmen skulle jag ta en salttablett också. Det är bra ha lite uppgifter att göra så där på maran, distrahera sig lite. Inte bara räkna km. Första varvet gick skapligt, gick inte många steg, bara vid sportdrycksdepå och i början vid krampen. Träffade Andreas efter banan. Det var helt galet mycket publik på hela löparbanan. Inte en lugn stund.

Andra varvet är alltid en prövning, långt kvar och man börjar vara trött. Så då var det en inre fight mellan ”stridisen” och ”tröstaren” inom mig.

Stridisen – Vi har en deal! Du får springa hur långsamt du vill men du springer!

Tröstaren – Hon kan gåvila lite. Det blir ändå ingen slot på detta.

Stridisen – Så fanken heller. Hon ska springa. Tillåtet gå lite kort i depå. Det var dealen.

Tröstaren – Hon orkar inte. Hon kan hämta lite kraft komma igen starkare.

Stridisen – Det gör lika ont att gå som att springa.

Tröstaren – Hon behöver kissa.

Stridisen – skitsnack, tjuvvila

Tröstaren – Springer mer avslappnat sedan.

Jag stannade vid depå, tog två vattenmuggar och gick efter velande hit och dit på toa.

Tröstaren hade rätt här tror jag, men det tog lite tid. Som jag längtade till band nr två, behövde den boosten. Så skönt springa in på sportarenan och löparbanorna. Då tänkte jag gå efter det, men då var ”stridisen” på igen. -Du går inte utanför depå.. du ser depån härifrån! Det går fortare springa långsamt än att gå. Du springer! Ansiktet på bilderna säger nog mer än dessa ord.

Sista varvet gick lite bättre, en enorm boost att springa in bredvid finishline varje varv också. Det tyckte jag inte mina tidigare Kalmar IM. Efter passerat där, då visste man att man tog varje sträcka för sista gången. Jag bet ihop på sista varvet, stötte på Andreas och igen tror jag. Han sa jag såg stark ut. Mumlade något om att det har gått lite upp och ner.

Det var lite tufft att springa cykelbanorna ut ur stan igen, men övertalade mig att det kommer snart en depå. Många som var ute på banan nu hade också ytterligare ett varv kvar. Man vågar inte säga något i stil med att ”Nu är det inte långt kvar” förrän man sett hur många band. Det kan vara mentalt jobbigt att höra en som springer förbi på sista varvet och man är fortfarande på första eller andra.

När de långa gatorna som sluttar uppåt kom, var jag tvungen fria med publiken och be om hjälp och det fick jag. Tack Kalmar publiken – ni är bäst! När jag gjort bort dem på sista varvet, ca 8 km kvar, gick några steg då, en i publiken undrade. Ska bara ta min sista dunderhonung sa jag. Han skrattade.

När jag fortsatte springa kom en bakom och frågade om den fungerade. Jajamän sa jag.

In mot sista gummibandet, jag har tre, nu blir det finsihline snart. Det är dock långa km de sista.

Såg simexit när jag sprang över bron, tänkte att där hade man gått upp flera timmar tidigare. Tårarna började bränna bakom ögonen. Kom genom porten för sista gången, där Anna (Trifit) stått och hejat hela löpningen. När jag närmade mig upploppet, hörde speakerljudet bli högre och högre, då kom tårarna. Det är fortfarande ljust ute, vilket lopp jag gjort idag. ”Just idag var jag stark”. 

Formen prickades in, tack Andreas som hittat rätt koncept. Denna gång var det inte ben och höfter som protesterade. Ryggen sa ifrån, men det gick faktiskt lite bättre med ryggen på löpningen än på cykeln. Tänkte inte ett dugg på smärtorna när jag sprang uppför finishline, bara otroligt glad för mitt pers och att jag kunde göra mig själv rättvisa. 5:18:57 blev löptiden, sluttiden 12:28:12. 

Två medaljer för att jag tävlade Jönköping också i år. Jag persa från 13:53 2016 till 12:28:12. Det största perset var på löpningen!!

Dessutom kände jag ändå att det finns kvar att ta av. Bör nog göra en bikefit inför nästa tävling. För det är inte slut här – Ariozona väntar i november.

Så här nästan en vecka efter Kalmar, så är kroppen oförskämt pigg, känner av lite smärta eller mer trötthet i ryggen. Har redan cyklat, simmat och sprungit några pass. Första passet redan dagen efter på hemresan. Tog två påsar återhämtningsdryck, en på kvällen efter race och en morgonen efter, tror inte att det är helt oviktigt.

Jag är stolt över mig själv, inte ofta jag säger det. Träningen efter Andreas program har jag skött i stort sett själv. Det har varit jag mot klockan hela tiden i simbassängen, cykel och löpintervaller.

Det är bra program men utan min egen självcoaching hade det inte spelat så stor roll hur bra program Andreas än skriver. Vill inte glömma bort Christian heller i detta. Han la grunden 2015 som Andreas fått bygga på.

Utan Felix hade det heller inte gått, han har peppat och stöttat och hela tiden kärleksfullt intresserat sig för min satsning.

Min kärlek till sporten och människorna i och runt omkring hoppas jag speglas i mitt ansikte.

2019-08-23 17:08.


Kommentarer till blogginlägget


bra
2019-08-24



Härligt!
2019-08-28



Bra jobbat. Vilken grej!
2019-08-29



Tack funbeatvänner. Kroppen börjar vara på g, känns åter stark. Hungrig på nästa Ironmantävling.
2019-08-29