High Coast Ultra goes Benjamin Button
Min största fundering kring att sträcknigen är vänd så att
vi i år springer från Hornöberget till Örnsköldsvik är att jag har hunnit vänja
mig vid den speciella känsla av lätt ödslighet som varje år infunnit sig på och
runt ängarna vid Gavik. Kommer den nu att försvinna när jag kommer dit en helt
annan tid på dygnet? Men jag hade inte behövt oroa mig. Det mesta är sig likt
längs leden även om den upplevs från andra hållet.
Flera deltagare och funktionärer diskuterade om det är
lättare att leva livet baklänges eller på vanligt sätt. (Det är egentligen en
konstig fråga eftersom man på HCU alltid levt det baklänges – leden börjar på
Hornöberget, inte i Örnsköldsvik.) Jag måste säga att jag inte enkelt kan bedöma
det. Det var självklart skönt att slippa Grönviksfjärden med 110 kilometer i
benen. Å andra sidan fick man ju nu springa 110 kilometer med Grönviksfjärden i
benen…
The assassination of
Jesse James
Om vi då börjar med slutet så har man valt att gå i mål på
Varvsberget utanför Örnsköldsvik. Något som jag tror att jag förbisett är att
man också förlängt loppet med ett par kilometer för att överstiga 130 kilometer
i totallängd. Jag förstår både detta, och att man valt en väldigt scenisk rutt
den sista halvmilen där man får se omnejden från ovan. Men som alltid hänger
det ihop med förväntningar och jag minns den ordinarie rutten från slussen vid
Svedjeholmens kanal in till Ö-viks torg (fast tvärtom då) som väldigt
lättsprungen. Det är den inte nu. Efter att först ha tänkt, sedan tittat mig
omkring och sett att jag är ensam och då utropat att ”detta är ett skämt och
någon måste vara en idiot” ser jag plötsligt ett ensamt torn (hopptornet visar
det sig) högt på ett berg LÅNGT bort. Jag säger att om det är dit vi ska så ska
jag skjuta den som lagt rutten. Det är Jörgen som lagt rutten.
Tävlingsledaren Jörgen
strax innan han blir skjuten av en av deltagarna på HCU.
Who’s afraid of
Virginia Wolf
På varvsberget är det ett gäng ungdomar som tränar
backhoppning. Det verkar vara ett träningsläger med finnar och svenskar. Jag
fullständigt älskar det. Aldrig är väl något så bra som när man är på väg
någonstans med lite mål och upplevd mening. Deras tränare inviger mig i
backhoppningens mysterium. Precis som jag trodde är det en fråga om timing, men
jag har nog inte förstått svårigheten av att hålla 75-90 km/h horisontellt och
från det försöka skapa en lateral energi. Han säger att man ska kasta höften
uppåt, och att det är en väldigt ovan inte helt naturlig rörelse. Han säger
till och med att jag kan få prova i lilla backen. Jag är faktiskt inte helt säker
på att det bara var ett skämt, och även om jag gärna hade gjort det tror jag
inte det hade varit en bra idé just då.
Jonas Buud ser en av hopparna svischa iväg och säger ”Galning!”.* Tävlingsledningen berättar för ett par av hopparna varför vi är där.
De utbrister ”Crazy!”. Och det är därför jag tycker det franska
hejaropet ”courage” är så bra. Det krävs mod för att gå upp i hopptornet, och
det krävs mod för att ta sig igenom en ultra. Det vet alla som stått på
startlinjen.
Jordens salt
Jag har aldrig fått till det med energi, vätska och salter.
Ofelbart mår jag illa, ibland på gränsen till det inte bara obekväma utan även det
obehagliga. Idag knaprar jag salt och jag får i mig drygt dubbelt av det
rekommenderade maxintaget. Men eftersom det verkar vara utformat utifrån en
ansträngning som begränsas till endast några timmer tänker jag att inte borde
vara så fel. Jag mår bättre än vanligt och tror att jag till och med skulle
kunna tagit ännu mer salt.
Oblivion
Jag känner igen Tony på race-genomgången men kan inte
placera vilket lopp det är ifrån. Det är olustigt eftersom vi delade stuga på
SAU förra sommaren, och det är heller inte första gången något liknande händer
mig. Det är nog inte vare sig demens eller någon minnes-sjukdom utan endast en
märklig form av introvert frånvaro på närvaro. Vi springer första kilometern
ihop och går i mål en halvtimme efter varandra men ser inte till varandra i
övrigt under loppet. (Faktum är att jag inte ser en enda annan löpare på hela 50-60
kilometer.) Han sprang fel så mycket som 2,5 kilometer innan han vände
tillbaka. Sådant är jobbigt. Självklart stressade han då för att ta tillbaka
sin plats där han var. Det blir inte en optimal farthållning eller race-upplägg,
men det verkar alltså gått bra ändå.
En annan version av glömska är den mellan ”the exeperiencing
self” och ”the remembering self”. Jag vet med mig att jag under största delen
av loppet upplevde att det inte var speciellt roligt och att det inte gick
speciellt bra. Men jag minns det inte på samma sätt. Nu i efterhand ser jag det
som en trevlig, nästan angenäm upplevelse. Och det kanske också är en av
förklaringarna till varför man kommer tillbaka till något som ändå är i
huvudsak plågsamt. Det skapar minnen som är positiva. Ta ett tankexperiment: Om
du får välja mellan din drömsemester – precis vad du vill, helt gratis – eller en
betydligt mer ordinär semester, exempelvis en vecka i en stuga inåt landet med
sedvanligt svenskt sommarväder, så kommer du välja din drömsemester.
Självklart. Men om villkoret för din drömsemester är att i samma stund som den
är över så trycker jag på en knapp som gör att du inte kommer komma ihåg något över
huvud taget från den – vad väljer du då? Prioriterar du ”the experiencing self”
eller ”the remembering self”?
The Fast and the
Furious
Detta blev en verkligt tidsmaximerad upplevelse. 36 timmar från
dörr till dörr med hela leden till fots. Bra så, men bara kanske.
Tack till arrangörerna. Det var lika trevligt och uppskattat
som vanligt. Om ni funderar på vilket håll man ska springa åt så tänker jag att
det inte spelar så stor roll. Det kommer oavsett vara så att man behöver sätta
den ena foten framför den andra.
Jakob B
2019-06-09
----
*Detta fick jag
återberättat för mig. När jag väl var i mål satt förmodligen Jonas Buud redan
vid middagsbordet efter att först ha tagit en tupplur, handlat mat och tillagat
densamma.
