Jakob Bökman

High Coast Ultra goes Benjamin Button

High Coast Ultra goes Benjamin Button

Min största fundering kring att sträcknigen är vänd så att vi i år springer från Hornöberget till Örnsköldsvik är att jag har hunnit vänja mig vid den speciella känsla av lätt ödslighet som varje år infunnit sig på och runt ängarna vid Gavik. Kommer den nu att försvinna när jag kommer dit en helt annan tid på dygnet? Men jag hade inte behövt oroa mig. Det mesta är sig likt längs leden även om den upplevs från andra hållet.

Flera deltagare och funktionärer diskuterade om det är lättare att leva livet baklänges eller på vanligt sätt. (Det är egentligen en konstig fråga eftersom man på HCU alltid levt det baklänges – leden börjar på Hornöberget, inte i Örnsköldsvik.) Jag måste säga att jag inte enkelt kan bedöma det. Det var självklart skönt att slippa Grönviksfjärden med 110 kilometer i benen. Å andra sidan fick man ju nu springa 110 kilometer med Grönviksfjärden i benen…

The assassination of Jesse James

Om vi då börjar med slutet så har man valt att gå i mål på Varvsberget utanför Örnsköldsvik. Något som jag tror att jag förbisett är att man också förlängt loppet med ett par kilometer för att överstiga 130 kilometer i totallängd. Jag förstår både detta, och att man valt en väldigt scenisk rutt den sista halvmilen där man får se omnejden från ovan. Men som alltid hänger det ihop med förväntningar och jag minns den ordinarie rutten från slussen vid Svedjeholmens kanal in till Ö-viks torg (fast tvärtom då) som väldigt lättsprungen. Det är den inte nu. Efter att först ha tänkt, sedan tittat mig omkring och sett att jag är ensam och då utropat att ”detta är ett skämt och någon måste vara en idiot” ser jag plötsligt ett ensamt torn (hopptornet visar det sig) högt på ett berg LÅNGT bort. Jag säger att om det är dit vi ska så ska jag skjuta den som lagt rutten. Det är Jörgen som lagt rutten.

Tävlingsledaren Jörgen strax innan han blir skjuten av en av deltagarna på HCU.

Who’s afraid of Virginia Wolf

På varvsberget är det ett gäng ungdomar som tränar backhoppning. Det verkar vara ett träningsläger med finnar och svenskar. Jag fullständigt älskar det. Aldrig är väl något så bra som när man är på väg någonstans med lite mål och upplevd mening. Deras tränare inviger mig i backhoppningens mysterium. Precis som jag trodde är det en fråga om timing, men jag har nog inte förstått svårigheten av att hålla 75-90 km/h horisontellt och från det försöka skapa en lateral energi. Han säger att man ska kasta höften uppåt, och att det är en väldigt ovan inte helt naturlig rörelse. Han säger till och med att jag kan få prova i lilla backen. Jag är faktiskt inte helt säker på att det bara var ett skämt, och även om jag gärna hade gjort det tror jag inte det hade varit en bra idé just då.

Jonas Buud ser en av hopparna svischa iväg och säger ”Galning!”.* Tävlingsledningen berättar för ett par av hopparna varför vi är där. De utbrister ”Crazy!”. Och det är därför jag tycker det franska hejaropet ”courage” är så bra. Det krävs mod för att gå upp i hopptornet, och det krävs mod för att ta sig igenom en ultra. Det vet alla som stått på startlinjen.

Jordens salt

Jag har aldrig fått till det med energi, vätska och salter. Ofelbart mår jag illa, ibland på gränsen till det inte bara obekväma utan även det obehagliga. Idag knaprar jag salt och jag får i mig drygt dubbelt av det rekommenderade maxintaget. Men eftersom det verkar vara utformat utifrån en ansträngning som begränsas till endast några timmer tänker jag att inte borde vara så fel. Jag mår bättre än vanligt och tror att jag till och med skulle kunna tagit ännu mer salt.

Oblivion

Jag känner igen Tony på race-genomgången men kan inte placera vilket lopp det är ifrån. Det är olustigt eftersom vi delade stuga på SAU förra sommaren, och det är heller inte första gången något liknande händer mig. Det är nog inte vare sig demens eller någon minnes-sjukdom utan endast en märklig form av introvert frånvaro på närvaro. Vi springer första kilometern ihop och går i mål en halvtimme efter varandra men ser inte till varandra i övrigt under loppet. (Faktum är att jag inte ser en enda annan löpare på hela 50-60 kilometer.) Han sprang fel så mycket som 2,5 kilometer innan han vände tillbaka. Sådant är jobbigt. Självklart stressade han då för att ta tillbaka sin plats där han var. Det blir inte en optimal farthållning eller race-upplägg, men det verkar alltså gått bra ändå.

En annan version av glömska är den mellan ”the exeperiencing self” och ”the remembering self”. Jag vet med mig att jag under största delen av loppet upplevde att det inte var speciellt roligt och att det inte gick speciellt bra. Men jag minns det inte på samma sätt. Nu i efterhand ser jag det som en trevlig, nästan angenäm upplevelse. Och det kanske också är en av förklaringarna till varför man kommer tillbaka till något som ändå är i huvudsak plågsamt. Det skapar minnen som är positiva. Ta ett tankexperiment: Om du får välja mellan din drömsemester – precis vad du vill, helt gratis – eller en betydligt mer ordinär semester, exempelvis en vecka i en stuga inåt landet med sedvanligt svenskt sommarväder, så kommer du välja din drömsemester. Självklart. Men om villkoret för din drömsemester är att i samma stund som den är över så trycker jag på en knapp som gör att du inte kommer komma ihåg något över huvud taget från den – vad väljer du då? Prioriterar du ”the experiencing self” eller ”the remembering self”?

The Fast and the Furious

Detta blev en verkligt tidsmaximerad upplevelse. 36 timmar från dörr till dörr med hela leden till fots. Bra så, men bara kanske.

Tack till arrangörerna. Det var lika trevligt och uppskattat som vanligt. Om ni funderar på vilket håll man ska springa åt så tänker jag att det inte spelar så stor roll. Det kommer oavsett vara så att man behöver sätta den ena foten framför den andra.

Jakob B

2019-06-09

----

*Detta fick jag återberättat för mig. När jag väl var i mål satt förmodligen Jonas Buud redan vid middagsbordet efter att först ha tagit en tupplur, handlat mat och tillagat densamma.

2019-06-09 12:56.


Kommentarer till blogginlägget