linda bengtsson

Ultra trail Vipava. UTVV 100 miles 7000 höjdmeter,32 h och 25 min start kl18, 10 maj 2019

Ja då var det dags igen för ett lopp i grannlandet till

Kroatien  där jag befann mig för en drygt månad sedan . Återhämtningen hade gått hyfsat men mentalt hade jag inte kunnat ladda om. Har haft mycket på jobbet och fått pressat in pass mellan allt. Kroppen kändes dock bra hade himla kul och skönt flow ibland. Har kört på småstigar på Jakokobergsspåret och stenarna i I2 skogen inga stora backar men har ändå fått kliva över stora stena. Har inte kört så mycket rena skidbackepass som inför UTMB men det har inte hunnits med. Har fortsatt och ta gurkmejashot på morgnarna och tror att det har hjälpt har inte haft några krämpor direkt bank i bordet. Jag var så sugen på ett lopp i Slovenien så jag hade hört att det ska vara så fint och hitta jag det här på ITRA sida. Det var ganska billigt och lätt och anmäla sig och de hjälpte mig med boende

Så Slovenien ännu ett bergslopp, denna gång inga andra svenskar än jag på startlinjen. Samma vecka som loppet gick var ju katastrof även för o vara mej. Jag och min kompis Victoria ville hinna med hela Slovenien på bara några få dagar. Det var så intensivt, vi hyrde bil och körde runt vilket var ett stort orosmoment hyrbil…..  behöver inte säga mer. Hade hunnit med Venedig innan vi sågs på flygplatsen i Slovenien och körde direkt. Vi såg såå mycket fint vi gick upp tidigt och gick och la oss sent alla dagar speciellt torsdagen. Det blev lite si och så med maten med vi åt inte så mycket varm mat vi levde typ på ost =)=). Vi hann med Lake Bled, Lake Bohinji och linbanan där, bad i massa sjöar och  vandring i vackra canyons som tec Tolmin George. Vi stack vidare till Bovec och körde till vattenfall och körde rafting. Tog oss till vindistriktet och väl där åt vi som drottningar en kväll och njöt av goo vin. Vinprovning hann vi med och Scocan caves och sedan även kustremsan Piran. Vi var helt slutkörda på fredagen då vi skulle upp tidigt och lämna Victoria på tåget och sen fick jag slappa några timmar på hotellrummet.

Race day

Väl på plats i Vipava hämta nummerlappen i en lite gympasal helmysigt ingen kö och inte så mycket folk men en stor flådig finishermålgång.  Det var ingen check på den obligatoriska utrustningen vilket kändes lite ovant men de önskade mig lycka till och gav mig en öl. Lämnade in två st dropbags en skulle vara ca halvvägs och den andra innan sista berget som var tornade upp sig när vi skulle ha ca 25 km kvar. Mentalt var detta hela tiden under loppet en törn hur skulle man orka sista toppen på 1300 m.  Hade nu lite tävlingsnerver och tyckte att de skulle bli kul. Körde till starten i Ajdovocina som var 6km därifrån där mitt hostel var och de va så snälla de lät mig hänga i min säng tills starten. Satte på mina Hoka speedgoat 2 och hade min nya northface väst som skulle visa sig funka utmärkt. Hade nu också med mig salttabletter vilket jag inte brukat ha. Vädret skulle bli regn men troligtvis söndag natt det gällde och skynda sig men jag hade med mig alla varma och regntätta grejer från början.

Vi var en ca 77 som startade i en liten innergård på ett slott och det var faktiskt en som hälsade på mej en snubbe jag även sprang med i Kroatien det va kul nån såg mej. Folk va inte helt lika öppna som hemma. Som sagt starten gick och det var soligt och en riktigt fin kväll, det började ganska snart gå uppför och det märktes här fanns bara bergsgetter och det var även lite äldre gråhåriga män med. Alla drog fram sina stavar och jag försökte lufsa på jag med och blev svettig. Tiden gick fort och det var en kille som gick så himla fort han gick genom hela loppet vet inte om han kom i mål men han var helt otrolig de gick ju lika fort för honom som en själv. Vi kom upp på en ganska bred bergskam och fortsatte hålla höjden där och fick en helt otrolig utsikt över hela Vipava Valley. Det visade sig vara mycket sten på stigen och stora och elefantkänslan kom över en. Det gick sålångsamt nedför och blev omsprungen hela tiden eller så gick jag åt sidan för jag hade nån flåsande i nacken. Det var inte kul och jag spände mig i benen och fick inget flow alls. Vi kom till första kontrollen och det var hur mycket som helst och äta och dricka och mycket alpmat ost och salami men även kakor och jordnötter chips. Natten kom ganska snabbt och jag tog på mig min noppiga svarta merinoull tröja och det räckte faktiskt och hålla värmen i den. Det blev en mån/stjärnklar natt och jag unnande mig och stanna och släcka lampan och bara va i det där såå härligt. Första natten gick ganska bra, banan var väl markerad inga bekymmer och kroppen var pigg och knoppen och jag såg folk hyfsat ofta ändå. Jag fick dock bekymmer ganska snabbt med illamående och hade svårt och få i mig mat. Det var så konstigt vi va ute och de va inte jätte varmt. Energin i form av jordnötter och tuttifrutti där funkade bara tuttifruttin. Blev illamående av jordnötterna så jag åt och drack väldigt lite fick så småning om i mig nån salamibit och det var så skönt nåt som jag inte blev illamående av.

Vi hade nu kommit hyfsat ned från höjden på tidig morgonkvist och det kändes ok. Det stor på varje kontroll hur långt de va till nästa och jag valde bara och titta ibland vilket var såån tabbe. Jag visste innan att det var en station där det var 24 km mellan och det var den jag missade och titta på. Vi gick upp och upp och vi såg ett lysande typ fort och det var såå brant och jag fick tom stanna för att jag orkade inte gå på vilket nog aldrig har hänt att lungorna har satt stopp men jo jag fick stanna och hämta andan. Äntligen planade de ut lite men stigen försvann istället nedåt och jag var förvirrad de va ju ingen station här och var osäker på om jag sprungit rätt. Då kom den där killen Ferraro som jämt sprungit om mig och berättade att de va ca 8 km till nästa station, jag hade då slut på vatten och han sa att det var ju här det var 24 km mellan stationerna. Åhhh tänkte jag vilket misstag av mig…. Ferrari gav mig lite vattenoch sedan skuttade han och en annan iväg på den steniga, branta stigen som nu gick ned. Det gick ju fasingen lika långsamt ned som upp. Det var lite bittra tankar och försökte spara på vattnet. Jag tänkte, jag är verkligen ingen terränglöpare vad gör jag här och jag ska absolut inte springa Sparta, inga långa lopp nånsin igen. Ramlade två gånger eller rättare sagt mer kanade och satt mig på rumpan. Det var såå uppenbart att jag knappt kunde ta mig fram att jag kände jag var hopplös och klumpig. Till slut på morgonen kom jag fram till stationen det hade hunnit bli ljust och jag var helt slut. Det är sällan jag är så trött bara trött att jag inte riktigt ser hur jag ska kunna orka till målgången. Det var fler än jag som var trötta och vi försökte le åt dem som hejade in oss på stationerna och jag även jag började be funktionärerna om hjälp att fylla mina vattenflaskor nu en med sportdryck (som faktiskt smakade som saft gott) och en med vatten. Nästa station var det 19 km och då skulle jag vara halvvägs. Kände att jag var tvungen till och äta men inget såg aptitligt ut och tog på måfå en salami och den smakade faktiskt så drog ner några såna i en påse.

Nu var det löpbart banan gick nu mer pågrusvägar lite små upp och ned genom småbyar och vindruvefält. Jag kunde nåtsådär jogga mig vidare men sovtrött som bara den. Jag vill lägga mig ned och sova och hade heller ingen och prata med. Kollade inte på klockan utan bara försökte hålla mig på stigarna och hitta en och annan löpare sittande vid vägkanten också dem illamående. Äntligen halvvägs. Mer salami men inte så mycket annat och sportdryck i min dropbag fanns de mer jordnötter så dem hällde jag ut och tog med mej lösgodis. Jag la mig ned i en fältsäng och sa till funktionärerna att de skulle väcka mig om 10 min. Men jag fick ingen sömn och mer stelhet när jag reste mig upp de kändes lite tungt helt enkelt. Flera fick massage och några hade fått blåsor som man känner själv när man ser det att ajjj de gör ont. Bytte inga kläder utan fortsatte ut nu mer gående för att inte bli illamående med det jag hade i magen och fick med mej ut en kopp med nudelsoppa och det var såå gott med varm mat. Jag satte mig på trottoarkanten och fick i mig ia halva den där.

Det började nu gå uppåt igen och det kom lite fler löpare ochmånga av dem var i andra distanser än jag var men de va så skönt och se lite folk igen. Fortfarande trött och nu gick banan in i mer skog smal stig med gräs och tom törnbuskar som hängde lite över banan sprang ju i ull strumpor och i trailshorts. Jag fick flera rivsår och obehag längs bena och flugor som givetvis attackerade mina ögon direkt. Vi sprang igenom stora lövskogar och förbi motionsspår och kontrollerna fortsatte och komma och det gick uppåt. Fågelkvittret var helt tokigt och jag bad i mitt huvud att de skulle hålla tyst, och gökarna arhh.

 Till slut på nåt sätt så hade jag lämnat Ferrari bakom mig och vi närmade oss de sista stationerna och  banan gick genom ännu fler fina vindistrikt. En station var tom på en vingård och de var många goa damer där som hade bakat sååå många olika kakor och ansträngt sig det fanns tom en liten shot vin om man ville ha. Jag fick tag i en kaka liknande cheesecake bara för att visa uppskattning och det visade sig funka, för illamående fanns där nästan hela tiden där trots salt och vatten. De va ingen som kunde engelska men de hjälpte mig ändå och hejade bravo ja lite energi fick jag allt . Det gick nu mer nedför banan blev bredare och jag kunde hitta mer flow i steget och jag kände att jag vill skynda mig innan de hotande mörka molnen kom närmare Banan ringlade vidare och en checkpoint var på ett jättefint gammalt slott där de bjöd på mineralvatten på vita dukar. Mycket uppskattat men mer fick vi inte. Här sprang jag sedan fel och sprang längs en motorväg och hann ca 600 m innan en bil som mötte mig stannade och pekade bakåt. Jag anade det jag hade sprungit fel fasingen, han kunde ingen engelska men pekade så jag tog mig tillbaka och han följde mig hela vägen i sin bil och ja där såg jag skylten  skulle fortsatt innanför vägen. Nu var det nästan mörkt och nästsista stationen ramlade jag in på. Det hade börjat regna såklart vi skulle nu upp 1300 m och det skull vara ull storm kl02 kl var nu 21. Det skulle bli tajt klädde på mig allt och fick i mig ännu mer salami men illamåendet tillät inget annat. Det tog sån tid för mig och ta på allt jag hade och äta. Såg lera karlar få hjälp av deras fruar och tyckte de hade de ganska bra jag.

De gick upp och det regnade stundvis mycket och ibland bara lite jag var hur varm som helst och fick stanna och ta av mej flera gånger. Jag såg att de var fler löpare med pannlampa och försökte hålla rygg på en kille jag var lite rädd nu och ville inte va själv men han stannade vid en plats där hans fru stod och väntade. Nu kom vi ut ur skogen och man kände vinden komma väldigt starkt framifrån och från sidan men det kraftigt regn, det var riktigt riktigt obehagligt och det kändes som att det var inte helt säkert det vi gjorde och vi såg stora ljusglimtar på himlen såklart att det började blixtra nu med. Försökte gå på snabbt och gick om några stycken som liksom jag kämpade verkligen. Jag märkte då att en kille hängde på mig och gick bakom mej och tog vindskydd. Fasingen va oschysst tänkte jag men han sa inget och inte jag heller tills jag inte riktigt såg markeringarna. Han pekade då och sa att han hade sprungit banan förra året och visste lite hur det såg ut framför oss vilket jag var verkligen tacksam för. Det kändes tryggt och ha med honom och han sa att här måste vi pressa på och jag var så trött i lungorna när det gick brant uppför. Slutligen började bli lite flackare men då kom dimman och de va inte så lätt och se markeringarna men det fanns för det mesta en tydlig bred stig som gick och följa. Plötsligt bara nån m på sidan såg jag ett stort stup och massa lampor nedanför usch jag ville verkligen ned från denna misär, hade inget kvar nu. Såå äntligen kom vi till ljusskenet och vi klev in i ett fuktigt vädertorn typ. Vi klev in där och jag märkte att så ort vi stod stilla började frysa nå så hemskt, kunde bara få i mig lite tee, försökte få i mig lite ost men fick springa ut för den kom upp igen usch. Vi fortsatte tillsammans och nu var det bara nedför i mål 8 km. Jag frös men det var en bred grusväg så vi kunde springa och fick upp värmen igen. Nu var banan en ganska smal stig det var nu geggigt och halt och stenigt som bara den och jag hade inga stavar. Jag fick tom låna en av killen men efter 5 min kändes det inte rätt jag lämnade tillbaka den och letade efter en stabil pinne men de var blöta som och tunga så jag halkade omkring där. 

Nu var det nåt som bara gav upp inom mej jag slutade och spänna benen och gick med stora kliv och på nåt sätt hittade mina fötter alltid nåt så de inte vreds i nån smärtsam vinkel. De kom ikapp en italienare som höll bakom mej och jag var så trött, jag märkte jag började slumra till i regnet och hade då kommit lite mer på andra sidan stigen jag sprang och vinglade och kunde inte göra nåt åt det. Han sa till mej att han tyckte jag var snabb nedför och jag hade inga stavar på nåt sätt vaknade jag till nu och kände jag struntade i allt och kunde gå på och lämnade honom bakom mej. Det regnade det var jag van vid på mina lopp men jag frös inte och målet i Vipava närmade sig, kom ned från den brötiga stigen in på asfalten och de sista 200 m på asfalten i en tom ganska ensam målfålla men dock med hög musik. Det gick….  De visade mig in i värmen och de fixade pasta med köttfärsås till en åhh så gott lite aptit faktiskt och det slank ned sedan så skjutsade dem mig till mitt hostel som låg 6 km därifrån och en efterlängtad dusch och en säng. Sååå härligt

Sammanfattning loppet i Slovenien var mycket mer brutalare än i kroatien mycket sten och mer tekniskt och att de var ganska mycket uppför de sista milen var också tufft. Loppet var dock ännu mysigare och man fick personlig mycket hjälp och matkontrollerna tyckte jag nog att de hade mer här även om det var ganska likt. Om jag skulle få välja ett lopp och springa igen hade jag valt Slovenien. Efter loppet var mina lår helt sönder och hade känningar i dem efter nedåtstigningarna men nu går det bra igen. Började mjukna redan på onsdag förra veckan och kan redan springa 1 mil. Nu är det dock mer asalt som gäller det blir väl ett Sparta till iaf =)=).

Hoppas fler hittar dit =)

2019-05-20 13:44.


Kommentarer till blogginlägget