En FunBeat-användare

Du är inte inloggad på FunBeat.

För att titta på den här personens träningsdagbok och profil så måste du logga in på FunBeat.

Vadar genom hagar

Dagen efter Kinder Scout, Englandsresans första lopp av fem,

vaknar jag och känner mig ungefär som man ska göra efter ett lopp. Jag blev trött. Det var visst meningen. Nu är benen som två stolpar. Det är förvisso en rätt härlig känsla att veta att jag verkligen har tagit i, att jag har gjort mitt bästa. Om det nu inte vore för att ett nytt lopp väntar redan i kväll. Det gäller att snabbt ladda om och göra vad jag kan för att få kroppen i form för The Trunce.

Vi laddar med en full English och eftersom vädret är perfekt för att vandra så bestämmer vi oss för att göra en liten hike, så där lagom för att få lite genomblödning i musklerna, beundra utsikten och hälsa på några lamm ute på landsbygden. Farornas Konung rattar bilen i landet där människor kör som fartdårar. Jag läser kartan. Så därför missar vi avfarten till tänkt parkering. Jag ska inte säga att stämningen i bilen blir tryckt, bara att vi inte säger så mycket till varandra på en stund. Eller jag föreslår att vi ska hitta nånstans att vända. Men det är inte heller så lätt på de vindlande vägarna eftersom alla avtagsvägar plötsligt tagit slut. Så sen håller jag truten.

Nå, som allt annat så löser det sig ganska bra och snart är vi på väg uppför med hjälp av apostlahästarna. Ganska snart möter vi hästar på lösdrift, utanför hagen, som tillsammans med fåren går och betar fridfullt. Vi fortsätter uppför och ah:ar åt utsikten och åh:ar åt våra stackars ben- och rumpmuskler. Jag försöker tänka att jag i alla fall har kopplat in rätt muskler och att det borde vara bra. Men kvällens lopp kommer närmre.

Det är en bit att köra dit. Jag tjänstgör som kartläsare. Jag gör det väldigt bra, är tydligheten själv men Farornas Konung blir lite otålig ibland när jag säger att om en mile ska du svänga vänster, och så svänger han lite före eller också en stund efter. Stämningen i bilen är som under förmiddagen, men snart är vi rätt igen och han är idel solsken. Jag förvandlas å andra sidan till ett moln, lika stort som det som nu skymmer solen. För nu är det bistert ute. Blåsigt och vidrigt och jag panikar lite lagom och tänker att jag inte kan göra det här. Runt omkring mig står fullblodsproffs. Quinns som ser ut ungefär som Laura Muir. Tuffa som fan. Viker aldrig ner sig. Och så jag.

Fortsättning följer på: https://baddaren.wordpress.com/2019/05/19/vadar-ge...

2019-05-19 17:55.


Kommentarer till blogginlägget