Anna Karin D

Racereserapport, del 4: Final

Äntligen är det då dags för loppet! Hur SKA det gå?

Jag sov hyggligt. Inga mardrömmar hemsökte mig, vare sig om stränga tyska vakter i uniform dirigerande mig till världens ände eller till Ahrenshoop snarare, eller om att jag inte hade lyckats montera mina båda chip rätt på skorna. Och på så vis skulle få keine Zeitmessung, hemska tanke.

Att montera chipen krävde en mångordig instruktionshandledning på tyska, men bilder fanns och det var tur. Varför vi skulle bära TVÅ chip, ett på varje sko, är höljt i dunkel. Jag hade övat mig under gårdagskvällen och var rätt trygg i att ha angebrachtet die Chips korrekt. Rätt snits på chipcirkeln. 

Morgonen är gråmulen och dimmig, jag har haft takfönstret på vid gavel hela natten och det är råkallt och obehagligt att ta sig upp ur sängvärmen, stackars P som får stå ut med min nattliga utfrysning. Men sån är jag! Iskallt sovrum, det är grejer det.

P har faktiskt också sovit gott trots kölden i rummet, i trygg förvissning om att inte serveras läskspetsad öl på utfordringsstationerna.

Frukost äter vi i lugn och ro, jag är faktiskt inte nervös alls. Vi har oerhört nära till starten, bara ett par hundra meter från vårt boddenparadis-hus står startbågen. Rena elitkänslan. 

Den gråmulna dimman ute får oss att tänka på både långbent och långärmat som passande klädsel idag . 

P tillpassar klädsel och nummerlapp

Jag startar kl 10, P i Walkingclass startar tio över.  Det är lugnt!

Marathonlöparna startar en bit bort klockan nio och vi går ut för att kolla in dem, de passerar vår start och vårt hus efter några hundra meter. Det är mycket varmare ute än vi trodde och solen håller på att bryta igenom så jag reviderar genast mitt klädbeslut - kortärmat och kortbent blir det. Gul keps. Gel i fickan. Ingen tvekan.

Och här kommer maralöparna! Klapp klapp klapp, heja heja! De är ganska många. I varierande åldrar och kroppsformer och jag är full av beundran men mest full av glädje över att jag INTE är en av dem. Shit, så skönt det är att bara ha dryga två mil framför mig idag. Jag är avslappnad och redo för en kul kort löptur. 

Jag märker dock på P att han börjar tagga till. För honom är det tävling nu! En riktig gångklass! 

"Du kommer att vinna!" säjer jag till honom och jag menar det. Det slår han bort.

När långdistansarna passerat är klockan närmare halvtio och vi går tillbaka till vårt hus för att klä om, sätta på oss nummerlapp och skor.

DÅ! Händer det som INTE FÅR HÄNDA.

Dörren, vår ytterdörr, in till trappuppgången har gått i baklås. Det går inte att komma in, hur mycket jag än lirkar med nyckeln.

VAD gör vi nu? Vi bor på våning två, vi kan inte klättra in genom fönstret. Att ringa låssmed...uteslutet. Tyskland och söndag. ...Springa i fel skor utan nummerlapp och chip? Skippa hela loppet?  Å nä! 

Panik! Katastrof! Jag lirkar hysteriskt, inget händer. "Gör inte sönder nyckeln!" beordrar P, röst i falsett. Jag slutar lirka.

....

Jag ska inte gå in på hur vi löste det (det är en historia i sig), men vi löste det om än på ett något okonventionellt sätt och jag kan i alla fall säja som så att samtliga grannar var engagerade och fulla av förslag och hjälpsamhet och tröst,  liksom delar av publiken på gatan. Och så ska jag säja att min normalt lugna vänliga och stillsamma man visade prov på både humör och rejäl handlingskraft! Wow! (Rätt läckert, måste jag nog tillstå trots den förfärliga situationen).

In kom vi och löparkläderna åkte på, chipförsedda skorna också och så ut igen. Försökte lugna ner mig med lite jogg, P tog ett foto, jag sammanbiten före start. 

Puls på 180, syns det?

Tio sharp gick starten - fünf, vier, drei, zwei....lauf! - och full av adrenalin drog jag  iväg alldeles för snabbt. Norrut. Ut ur gulliga Wieck förbi en trumorkester, via en asfalterad cykelväg mot Prerow am Darss, där vi ju sightsee-ade dagen innan. Nu hade det blivit riktigt varmt och soligt, och lite medvind hade vi dessutom. Startfältet drogs snabbt ut och en lång korv av färglada löpare ringlade fram genom plattlandskap, vassar, diken, fågelliv. Och grodliv! 

Det kväktes rejält här och där, fint att även grodorna ställer upp med hejaklack tycker jag. Det är ordnung på tyska grodor.

Efter tre kilometer börjar jag känna av mitt tempo. Vid en blick på klockan visar det sig att dessa första kilometrar gått på strax över 15 minuter och det är på tok för snabbt för mig nu, ett fullkomligt galet öppningstempo. Jag saktar ner lite, men väl framme i Prerow vid första vätskan och 7-kmskylten (den i busken) har jag ändå hållit fem å femtontempo och jag tänker att wow, det här går ju fint, fast lite orolig blir jag förstås. Klubban kan komma!

Det gör den förstås också. Inte pang bom, men så sakteliga. Efter den mysiga byn Prerow viker vi av söderut genom die Urwald. Innan skogen finns vätskestation två, de kommer tätt nu och jag dricker vatten vid alla. Stannar och dricker. Det är varmt. Skönt med bladskugga. 

Genom skogen går snörräta vägar, som ritade med linjal. Mycket märkligt. Vi springer genom den vackra mäktiga och skirt gröna bokskogen på en spikrak väg belagd med betongplattor, sammanhållna med järnkrampor. Det syns att betongen har några år på nacken, sprucken här och där och mjuk mylla mellan betongplattsraderna kryper in emellan. Jag försöker springa i mellanrummet, mjukt ock skönt. 

Peters Kreutz, mitt i skogen. 13 km. Nu gäller det, jag är lite nervös. Marathonbanan går i exakt nittio graders vinkel  västerut, ska jag bli tagen för en väldigt långsam maralöpare och kommenderas dit?

Nej det blir jag såklart inte, ingen av funktionärerna gör en ansats ens, jag springer rakt fram som alla andra. Förstås!  Men nu går det trögt! Tempot har dalat rejält känner jag. Ser jag på min Polar. Och det är en bit kvar. En lååååång bit kvar...Benen är trötta redan, jag får betala för den adrenalinstinna öppningen. 

Tänk positivt, AK! Här och nu. Vägen är också ett mål, var i stunden...osv. Peptalk.

Vi tar av på en väg sydösterut, den går i en exakt vinkel på 45 grader från vår betongstig mot byn Born, där vätskestation 4 ligger. 15 km. Där är det livat och musik, marathonbanan ansluter. Bara 6 ynka kilometer kvar. Barnlek. Jag sneglar på klockan - den har dragit iväg rejält men det finns en chans att jag går under två timmar och jag får ju erkänna att även om detta är en njut-turist-och upptäckslöpning, så vore det kul med ett årsbästa. 

Born är fullt med barn som vill high-fivea, och jag ställer upp. Snarare low-five, barnen är små. Klapp, klapp, klapp! Men det är mysigt, det är inte bara barn som hejar, vuxna också! Rätt många springer om mig nu, jag har inte ork att svara eller hänga på, försöker bara hålla stilen någorlunda. Borde suga i mig min gel, men efter morgonens låspalaver vågar jag inte dra den ur fickan där även dörrnyckeln ligger, jag tänker att jag kanske tappar nyckeln då! Någonstans bland grodor, vass och betong. Hemska tanke. Jag tar bara vatten. Gelen får vara, jag är snart framme, jag hör speakern!

Det är en fantastisk känsla att springa in i byn, se 42 km-skylten och veta att det är knappa tvåhundra meter kvar, se klockan ticka mot 1.56....och precis slå om när jag passerar mållinjen. (Justeras sedan till 1.55.39 och jippi så bra det känns!)

JA! Jag gjorde det och jag är SJUKT nöjd över en tid som jag bara för något år sedan hade tyckt vara pinsam. Det är SÅ skönt att vara sjukt nöjd över sig själv trots en icke-elitmässig löptid. Jag har tänkt om. Heja mig, jag duger. 

Efter ett tag kommer P ångande som första man i Walkingklassen, det är stort, härligt och han är lycklig, jag är stolt och glad över och med honom och vad var det jag sa? 

Hans racerapport är berättad av honom själv. Läs den! Den är mäktig.

Ja, så är det . Efteråt: Överdragskläder, foton och fika. Vi pladdrar på var och en i sitt eget endorfinrus, sitter vid ett av de många borden medan prisutdelningen pågår och jag är frusen och påpälsad i omatchat mixad outfit och snackar och äter och plötsligt hör jag till min förvåning att min klass, W60 (är det inte förfärligt? SEXTIO! Är djag så gammal? Ja det är jag) ropas upp och människor kallas upp på scenen, bland annat jag till min stora chock!

Alltså vänta nu! Was? Sagen die människor på scenen? Har jag vunnit? 

Men shit! Jag har vunnit min klass! Sex minuter före tvåan och sju före trean. Was? Was ska jag nu sagen? 

Danke säjer jag sådär en sju åtta gånger. Och tar alla möjliga människor inklusive sextiplussdam nummer två i hand, trean har åkt hem. Danke danke danke. Och så klättrar jag upp på den enorma halmbalsprispallen och får en väska. Eh...danke schön. 

På toppen av höskullen

På kvällen går vi till en restaurang och beställer boddenfisch av olika slag med stekt potatis samt en minimal persiljekvist som enda grönsak, vin till det och det är gott. Glass efteråt. Vi mår fint. Vi har det gott. Vi är bra. Vi har vunnit, båda två fast mest P.  Jag borde bara sagt något mer smart på prispallen.

Till nästa gång ska vi plugga tyska, bestämmer vi oss för.

Nu återstår bara en fråga att besvara innan vår Tysklandssaga är slut: Köpte jag Toblerone på hemvägen istället? Ja, det gjorde jag.  

Vill du kolla in loppet?

www.darss-marathon.de

Vill du kolla in området?

www.darss.org

2019-05-11 04:36.


Kommentarer till blogginlägget


Jag vill läsa historien om öppnandet av dörren! ;-)
2019-05-11



Förstår det, Helena! Den är i särklass.... 😀
2019-05-11



Suveränt skrivit och sprungit, berättelsen är i land, eller i hamn (hur säger man?).
Så häftig denna helg var, vilket minne flr livet. Jag kommer aldrig att glömma den. Det finns mer att berätta men....
Tack AK för underhållande läsning! Pusssr
2019-05-11



Underbar läsning! Danke schön!

2019-05-11



Vilken fantastisk upplevelse! Både att ha klarat loppet på den tiden OCH känna dig nöjd med den, och att komma till insikt om att du duger oavsett resultat. Vilken seger! Heja dig!

(Sen är du sjukt snygg i håret efter loppet, jag gillar dina lockar. :) )
8 dagar sedan



Tack snälla du! Jag har lärt mig acceptera och till och med gilla mina lockar. De är ju där oavsett... Och vad jag kan se har du många fina lockar även du!
8 dagar sedan



Lockarna är en del av oss och även om de kan vara lite bångstyriga ibland, som även livet kan vara, så finns de där och kan bara hanteras efter bästa förmåga. I mitt fall blir det råttsvansar, när de ser för j-vliga ut. :D

Grattis till ditt fina lopp! <3
8 dagar sedan



Ett sant nöje att få följa med dig på hela färden ända in i mål! Och en sådan fin team-T-shirt!
7 dagar sedan