Anna Karin D

​Racereserapport, del 3: laddar, förbereder

Inte gick det att sova något vidare alls den där första natten. Det skulle vara fint att skylla även det på den lömska ölen, den elaka lilla flaskan med sitt giftiga innehåll, men nej. Det är inte ölläskens fel. Det är min hjärna: alla intryck ska sorteras och gås igenom. 

Tyska ord snurrar i skallen. Lakanen krullar sig och det regnsmattrar mot takfönstret. Vädret har slagit om.

Fram på småtimmarna, då när allt är svårt, livet som mest invecklat och då allt kommer att gå åt h-e, kommer jag på en sak: Min nummerlapp är GUL! Och märkt med en 1:a först, det betyder helmarathon. Halvmarathonlöparna har BLÅ lapp och en 2:a först. Kommer jag bli visad fel väg?  

I Peters Kreutz delar sig bansträckningarna, maralöparna svänger höger, vi halvor ska rakt fram. 

Kommer jag kanske att visas ut på marathonsträckan då, hemska tanke? Hur ska funktionärerna veta att jag har bytt klass? Scenarion målas upp i min hjärna - jag föreställer mig hur en uniformsklädd tysk vakt pekar med hela armen åt fel håll. Han har uniformsmössa på sig och ser arg ut! 

Vad ska jag säja då, på tyska? Om jag fortsätter rakt fram ändå, kommer de att jaga mig? Diska mig? Plocka mig av banan?  Jag måste öva in lämpliga tyska fraser. Hoppas vår parlör innehåller översättningar för: "herr vakt, jag har bytt klass", "diska mig inte, snälla" och "låt mig springa rakt fram". 

Jag kanske ska skriva något på nummerlappen? Korsa över ettan och kladda dit dit en tvåa istället. Men det är ju dumt, då lär det bli fel i startlistan, eller... ...måste prata med killen som ändrade klass för mig igen. Vad kan funktionär heta på tyska? 

När jag vid frukosten tar upp mina nattliga funderingar visar det sig att P inte heller sovit så vidare värst utan har grunnat över vilken sorts vätska som egentligen serveras vid "Versorgungsstationerna". Finns verkligen sportdryck? Inte bara tysk illasinnad öl eller något liknande. 

Efter frukost beger vi oss alltså återigen till tävlingscentrum och ställer våra frågor, som nu plötsligt i dagsljus känns lite.....eeehh...överspända. Vi blir lugnade. Jag kommer inte bli felvisad, de har tänkt på detta (vad hade jag trott, mitt pucko?) och vid vätskestationerna serveras cola, fast det är ju inte så lugnande, men då vet vi. Då vet P att det är fint att ta med egen liquid. 

Möjligen (eller troligen) är det så att de fnissar lite och skakar på huvudet när vi går. "Schwedische kontrollenfreaks". Vi bjuder på det. Kända har vi hursomhelst blivit.

Prerow! 

Dit drar vi nu, en bit norrut, diger matsäck packad. Prerow Ostseebad. Parkerar bilen och turiststrosar. Hittar bansträckningen genom orten, 7 km-skylten. Som de svenska kontrollfreaks vi nu en gång är har vi åsikter om dess placering - i en buske? 

Ut mot havet genom lövskogen och över en å på en skranglig bro går vi. Entrén till badstranden kan liknas vid en färgstark affärsgata. 

Mot stranden

Badsäsongen har förstås inte startat än, men det är lätt att föreställa sig det myller av människor som befolkar platsen till sommaren. På väg ner mot stranden kan man handla souvenirer, diverse smårätter, glass, färsk fisk, korv och ta en fika eller tre. Skulle man glömt att ta med kläder finns här klädbutiker och minsann en juvelerarshop. I fall man tappar sitt guldörhänge i sanden kan man köpa ett nytt på hemvägen, genialt.  

Molnen har dragit sin kos, det blåser inte och solen börjar värma skönt. Vi hittar en sjömanskyrka från länge sedan och vandrar sedan österut mot något som benämns "Hohe Düne". Det låter maffigt värre, tänker mig en sandig höjd  med utsikt milsvitt, kanske till Sverige? 

Hohe Düne visar sig dock vara en liten sandhög, max två höjdmeter. Men ändå! Allt är relativt och vi ser rätt långt eftersom ingenting är i vägen. Från vår fikabänk - jo, nu är det dags för fika - ser vi ut över die (? der? das?) Boddenlandschaft, vatten och vass, vatten och vass.

Wasser und was(s). 

Valet av takmaterial känns med ens självskrivet.  Vi har ett mäktigt panorama framför oss där vi sitter. Och plötsligt kommer en hjulångare!  

P och hjulångaren

Åter i Wieck hejar vi på millöparna som startar klockan ett, jag får små små nervösa fjärilar i magen av tävlingsstämningen och speakerrösten och alla nummerlappar. Men jag ska ju bara springa två mil, tänker jag och lugnar mig. Peanuts.  

Vårt ambitiösa dagsprogram innehåller sedan turistwalking i Ostseebad Ahrenshoop.  

Men väl där blir jag en trött slak gäspande åldring och smittar P som väl egentligen inte är så mycket fräschare han, bara lite mer benägen att hålla sig till planer, så vi köper på min inrådan bara ny drickbar öl utan socker och kör hem till Boddenparadiset. 

Senare på kvällen travar vi åter vägen till tävlingscentrum för att lyssna på utlovad underhållning/pastaparty. Pastan och partyt ser jag inte röken av, men underhållningen består av en kille med gitarr som sitter på scenen halvt dold bakom den enorma halmbalen som vi tror kan vara en miljövänlig prispall och sjunger covers på tyska och engelska - företrädesvis Dylan, Simon and Garfunkel och Creedence, vi kan alla låtar. Det är småtrevligt. 

Skönt väder. Stilla och sol. Milt och mysigt.Det bådar gott. Känns fint.  Det ska nog gå.

Min outfit, med byxalternativ

I nästa avsnitt: finalen! Sitter chipen rätt? Låser vi oss ute? Vad händer i Peters Kreutz? Och varför är vägen så RAK?

2019-05-05 07:07.


Kommentarer till blogginlägget


Underbar beskrivning. Kommer att tänka på Höllviken och Skanör-Falsterbo, fast lite mer om man säger. Låter som en härlig resa.
2019-05-05



Det är litet mer dramatik, äventyr och strapatser, jämfört med att åka till Säter över dagen!
2019-05-05



Lingling - Ja lite Skanör-Falsterbokänsla är det, fast med halmtak!
Eva: Säter kan vara nog så strapatsrikt! Fast utan språkförbistring.... 😀

2019-05-05



Det sista du skriver (alla frågorna) får mig att tänka på tv-serien Lödder. :-) Varje avsnitt avslutades så.
2019-05-05