Anna Karin D

Racereserapport, del 2: på väg mot det okända

Vi bestämde oss för att resa redan på fredag, två dagar före start. 

Då hinner vi landa en dag: vänja oss vid klimatet och tidsomställningen och sådant som man bör tänka på vid resor till lopp. Nu är ju klimatet i norra Tyskland inte speciellt olikt det i södra Sverige och tidsomställningen...nej, någon risk för jetlag är det väl inte precis heller, men man får ju betänka att vi är till åren komna och kan behöva en dag att borsta bort resdammet och bli av med bilsittarstelheten genom trevliga upptäckarpromenader i omgivningen. 

Färjan från Gedser avgår 11. Eftersom vi båda är utpräglade risktänkare och tidspessimister (brobizzen kanske just har gått sönder, det kan vara kö söder om Köpenhamn, vi kanske kör fel, ett vägarbete kanske har påbörjats och så vidare i absurd oändlighet) har vi utrustat oss med hängslen och livremmar i övermått och är ute i löjligt god tid. Det innebär att vi 

1. får fördriva tiden på en kal och blåsig asfaltyta, hamnområde bana 3. Man kan gå runt lite men inte mycket och man kan titta på en busslast svenska pensionärer från Klippan, det är trist

2. kommer med färjan.  Det är bra. 

Väl på båten fikar vi på medhavd matsäck, vi är bra på medhavd matsäck, och besöker shopen. Vi raglar runt bland montrarna (det gungar), blir lite illamående på parfymavdelningen och tappar köplusten. Jag köper ingen toblerone.

Det är inte långt från Rostock till vårt resmål, cirka en och en halv timma småväg med bil ska det ta, österut och så via en avtagsväg ut på halvön. Vädret är soligt och temperaturen stiger, upp mot 20 grader är det ute. Jag har packat med kläder för alla sorters väder:  värmetröja, långärmat, kortärmat, korta tights, långa tights, mittemellantights, jacka, vantar, buff. Fleecetröja, vinterjacka, sommardito, linne, shorts, långbrallor.... ...men bara ett par löparskor, mina Hoka. Det är lite udda av mig att bara ta med ett par springskor, men det är smart uttänkt! Inget skovelande på loppdagens morgon! Väl beprövade skor, de har överlevt en ultravasa. De har fått mig att överleva en ultravasa. Bra så.

  Den lite händelsefattiga raka vägen österut genom flagnande sömniga byar och förbi vulgära lekland ändrar karaktär när vi tar av norrut mot vår halvö. Framför allt är det husen som börjar ändra karaktär - de blir välputsade, välskötta, vita eller i klara färger, med tjocka halmtak. 

Det gullar till sig. Steppar upp ett par klasser. Souvenirbutiker i  Ahrenshoop skvallrar om badort. Konstutställningar. Turism.

Väl framme i vår bo-ort Wieck am Darss har vi hunnit passera  förbi ett antal Kurhotell och genom en mäktig bokskog - der/die/das (välj passande alternativ) Urwald. Halvön och delar av omgivande hav och "bodden" (som jag långt om länge förstått betyder något i stil med "laguner") är en nationalpark. 

Det är inte svårt att hitta tävlingscentrum. Wieck är inte stort. Men extremt välputsat och fint, husen har tjocka mössor av halm, lugg och keps och dörrarna är smyckade med målade blomrankor. I centrum turistinfo, nationalparksinfo och utställning i ett. Man har satsat. Det ger goda vibbar.

En skylt upplyser om var nummerlappsutdelning ska ske -i tegelhuset våning 2 för marathon, våning 1 för halvmaran och milen. KInderlauf finns också, på okänd våning. Där står också om mitt hett eftertraktade byte - som kan ske endast am Samstag 11-18.  

"Ah! Sie sind die Schwede!" utropar en av funktionärerna när vi stövlar in och inte pratar tyska. P måste ha gjort outplånliga intryck vid sina engelstyska lätt förvirrade telefonsamtal! Det verkar inte heller som om så värst många svenskar har för vana att besöka Wieck. Ever. Vi känner oss som exotiska djur, men vi får suverän service.

Jag får, hör och häpna, byta klass direkt! Trots att den inte ens är lördag! Kan ni fatta, ingen ordnung und reda alls! Jag får eskorthjälp att hämta min lilla påse med maranummerlapp, guidning in till en kille och tolkhjälp för att framföra mitt ärende - BARA SÅ DÄR. Jag är nästan chockad, reglerna följs inte?

Så otyskt, tänker jag fördomsfullt och elakt. Skäms.

Jag behåller min gula nummerlapp med mitt namn på men flyttas bara med ett datorklick över till halvmarathon. Schnabbt und easy! Det kostar fem euro, men det är det värt. Jag är otroligt lättad. Nu kan jag andas ut! Bara två mil!  Peanuts!

Vår goodiebag med text på plattyska

Vårt hus är en dröm i vit puts med prydlig halmhatt. Vår hyresvärdinna talar så kallad plattyska och är därför fullkomligt omöjlig att förstå, men vi ler och nickar och hoppas det passar in, får vår nyckel till vår lägenhet i huset. Lägenheten är en fräsch ljus dröm med balkong och takfönster.  Ah, här ska vi trivas!  Men så är det ju också döpt till "Boddenparadies". 

I grannbyn Born handlar vi livsmedel för tre dagar. I Wieck finns ingen lebensmittelaffär, bara restauranger. 

Bröd, pålägg, frukt, grönt, ost, skinka, lax....och öl. Alkoholfri öl! Här ska inte dekas ner sig före loppet, firar gör vi efteråt, ordnung und reda.

Laxen smakar fint men inte ölen. Ölen är det något konstigt med! Förutom att den smakar fasansfullt - den visar sig vara en sockrad och citronsmaksförsedd öl/läskhybrid som vi tvingar i oss endast beroende på törst - så får den oss att spåra ur rejält. 

Kvällen blir en oseriös tillställning. Är vi sextionånting eller är vi sex år? F-n vet. Men kul har vi. Och skyller på Det Tyska Ölet.

Warnungstext på denna?

I nästa avsitt: Nyktrar vi till? Vad handlar mina förvirrade mardrömmar om? Och hur hög är Hohe Düne egentligen?

2019-05-04 08:23.


Kommentarer till blogginlägget