Anna Karin D

Man måste vara konsekvent ju

Avklarat långpass. Har man bestämt sig för långpass, så har man. Då får man bara ignorera störmoment som kass nattsömn och kompakt regngrå himmel.
(fick lite feedback på min morgonblogg. Ska ha ett allvarligt samtal med sonen idag, när han har tränat, då är han mottaglig. Jag ska vara principfast och konsekvent. Å denna ständiga strid...detta ojämna krig, en mot tre)

Tar bilen ut till Skrylle, vindrutetorkarna får jobba. Mörkt, ruggigt, tätt regn. Tidig morgon, påtaglig höstkänsla. Långa byxor. Keps mot regnet.

Ensamt därute, någon håller på att montera upp ett tält, antagligen ett lördagsevenemang för att locka ut folk i skogen.

"15 km" tänker jag. Börjar med milen. Det är en fin mil, det är smal grusväg varvat med skogsstig, spännande rötter och stenar. Lagom ojämt. Älskar skogsstig, gillar långpass, långt och långsamt - det är jag. Många tankar kommer och går, nya infallsvinklar, idéer, lösningar poppar upp.
Lusten ökar för var kilometer.
Skryllemilen är en lurig bana. Bedrägligt lätt i början, mycket nerför. Men vid 8 kilometer börjar en backe som med skånska mått mätt är en klättervägg. (jämför man med Lidingöloppet är den en ......)och när den är slut kommer en till, och ännu en...

Naturen dryper efter nattens regn. Det klafsar om fötterna, regnar från himmel och träd, dropp, dropp...
Det är lätt att andas.
Det är skönt, det går lugnt men lätt. Några sena kaprifoler blommar fortfarande. Svampar skjuter som svampar ur jorden (hmm..?): gula kremlor, bruna soppar, röda flugsvampar som man inte ska tugga på alls, vita svampar ockå, fy och usch. Björnbärsbuskar med vinröda bär, kommer nog aldrig att mogna. Ljung i hagarna, liten svart snigel. Regnet upphör, kepsen av, långa byxor är överarbetat så in i norden. Solen bryter igenom vid 7 km!
Ah, det går verkligen lätt att andas.
Och allt krångel är inte så krångligt längre.

Möter nån skogsmullevariant vid återkomsten till Skryllegården efter tio kilometer. Och en grupp barn, de ser glada ut i sina regnställ. Resten av världen har alltså vaknat.

Hakar fast kepsen i en trädklyka innan jag ger mig ut på nästa varv, väljer 7:an i övermod. Den följer nästan tian, men genar.

Kroknar lite. Benen trötta, det är ovanligt. Sömnbristen? Kroknar mer. Kaprifolen har gett upp sommaren och vissnat. Björnbären har mognat och någon har tagit en tugga av flugsvampen.
Backarna lutar mer än lodrätt. Jodåvisst gör de.

Men 17 km blir det. Det känns gott!
Skrylle har fyllts av mullar, parkeringen av bilar, och resten av världen har definitivt börjat röra på sig.

Ok, jag är redo att ta tag i resten av dagen.
2008-09-06 12:26.


Kommentarer till blogginlägget


Det där lät som en härlig runda! Skrylle, långsam jogg och regn i luften är en bra kombination.
2008-09-06